Taggarkiv: Anhörig

Att ta ett kliv tillbaka

Hej!

Oj, det har gått ett tag nu. Jag saknar bloggen. Och jag saknar er. Min blogg har ju liksom varit min terapi de senaste tre åren. Min bearbetning. Min återhämtning. Mitt andningshål. Och att säga att jag nu när ”allt är över” inte längre behöver återhämta mig någonstans eller inte längre bearbeta något vore som en stor fet lögn. Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba på med mig själv. Jag behöver fortfarande få ventilera. Att skriva har blivit min terapi. Jag älskar verkligen det. Det händer något magiskt då du skriver, då jag skriver. Jag får ut så mycket känslor. Det är som att låsa upp bröstet och skicka iväg endel av tyngden som ibland finns där – varsågod orden och bokstäverna, här får ni endel av mig som jag inte längre behöver. Det är liksom som att prata med en väldigt fin och nära vän.

Var är jag idag? Mycket har hänt sedan sist. Sist jag skrev var det sommar. Jag var påväg till Italien. Och Italien var fantastiskt. Hur kan jag inte ha upptäckt detta fantastiska land tidigare i mitt liv? Italien har allt. Sicilien var fantastiskt fint. Jag åkte med en väldigt fin vän. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans. Så fint när det är så tycker jag. Känslorna har gått som en berg och dalbana för mig. Fortfarande. Och snart har det gått ett år.

När ”allt var över” mådde jag väldigt dåligt och allt var som ett vakuum på ett sätt. Men. Jag var också så fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag hade ju mått dåligt i tre år! Låt mig bara få vara glad nu! Jag är 30 år och har levt med en man som varit dödligt sjuk i cancer i tre år. Jag hade gett upp mitt eget liv för att bara göra allt så bra som möjligt för honom. Och för oss. Jag hade tryckt på paus. När ”allt var över” ville jag bara trycka på start igen. Start – gasa – kör! Låt mig få må bra nu. Låt mig vara glad. Jag hade en fantastisk sommar. Jag levde. Jag reste. Jag umgicks med alla jag tyckte om. Och det är nu jag bara vill skriva att jag mådde bra, på riktigt. Att jag mår bra. Därför att jag gärna vill visa mig stark. Vet ni? Jag erkänner. Jag är ibland inte tillräckligt stark för att visa mig svag, alltså för att erkänna att jag ibland är svag. Att jag ibland mår dåligt. Samtidigt som jag också var så fruktansvärt trött på bilden av mig själv som jag i mina ögon uppfattade att många hade. Hon som har en man som är svårt sjuk i cancer. Hon som inte kan leva så härligt liv som oss andra. Hon som har ett tråkigt och sorgligt liv. Jag är allergisk mot den bilden. För den bilden stämmer inte. Långt ifrån. Det jag har varit med om HAR sträckt mig oerhört mycket. Som person och som medmänniska. Jag har även mycket bättre relationer idag än vad jag hade tidigare. Jag förstår på riktigt hur viktigt det är. Mina bröder har kommit mig väldigt nära. Jag älskar dem så mycket. Likaså mina fina föräldrar. Och mina vänner har varit fantastiska. Kan det vara därför jag har så svårt för att visa mig svag? För att jag då är rädd för att den senare beskrivna bilden ska raseras? Jag vet inte.

Jag tror bara att jag längtat så mycket att äntligen få leva ett normalt liv att jag glömde bort det. Alltså att livet inte blir riktigt normalt direkt efter det som varit. Det måste få ta tid. Och jag pratar inte bara om sorgen. Jag pratar även om all den enorma stress och press som varit. Om att hela tiden hålla huvudet ovanför vattenytan. Om att ständigt leva nära döden. Jag ville bara börja leva! Jag anmälde mig till kurser. Jag sa upp mig från mitt jobb. Ja ni vet ju, ni som följt min blogg. Jag kastade mig ut i något som förr inte var ett så stort steg att ta, jag har ju alltid haft höga ambitioner och mål. Jag har alltid varit driven. Nu ville jag bara fortsätta med det, som att allt bara var som vanligt. Jag var och ÄR hungrig på livet. Sugen på livet! Men vet ni vad? Jag har insett att jag fått lov att backa. Dra ner en växel. Landa. Andas. Att plugga var INTE det jag var redo för just nu. Och att inse det var tufft. Därför att jag är en prestations prinsessa. Jag är ju mina prestationer! Eller? Att få lov att ta ett kliv tillbaka och inse att – jag klarade inte av det här just nu – var inte lätt. Att ta ett kliv tillbaka och att bara vara här och nu – var inte lätt. Mycket har hänt den här hösten. Men det som nu är vet jag är det absolut bästa för mig. Jag har tagit ett jobb jag trivs med – ett jobb jag kan. En trygghet och en fast punkt – check. Jag har fantastiska kollegor. Jag försöker komma igång igen med mitt andra stora andningshål i livet – min träning.

Jag har även sålt min älskade lägenhet och flyttat. Det är mycket som är nytt för mig den här hösten. Det har varit tufft och jag har även gjort och påbörjat saker som jag fått lov att backa inför – ta ett kliv tillbaka och tänka om. Det har varit tufft men det har också gjort så jag insett vad det är jag behöver just nu. Och det har jag och håller jag fortfarande på att skapa för mig själv. Allt jag behöver just nu är luft. Och en mark att landa på. Jag har mina vingar med luften under sig. Och jag har skapat min mark att landa på de dagar vingarna inte riktigt bär. Och det är allt för nu. Det är så det får vara ett tag. Jag behöver inga lopar eller chansningar i form av stört dykningar i livet just nu. Jag behöver bara ett par stadiga vingar, luft och en en fast mark. And tha’ts it for now.

Metaforer och flum. That’s how I roll. HOPPAS ni mår bra. Jag har saknat er.

23157784_10155026824870814_1311540138_o
En båt och en Alf. I stugan kan jag andas.

 

Vänner och cancerns förväntningar

Jag har haft en så himla fin helg. Den började med att jag och min vän Cia var på Let´s dance i fredags, så mysigt. Och vet ni vad vi gjorde efteråt, vi gick ut och dansa. Hela natten lång. Så himla befriande. Dagen efter träffade jag fina Sara och herregud vad jag är glad att jag träffat henne. Vi är så lika på många sätt och hon förstår mig dessutom som ingen annan. Vi har alltid så mycket att prata om och jag skrattade verkligen så magen värkte. Vi gick och köpte varsin svinsnygg bikini till vår resa vi ska göra till Palma i juni. Sedan åt vi en mysig middag och gick efter det på Skönheten och Odjuret, vad den filmen är fin. Dagen efter, alltså på valborg, träffade jag mina fina vänner Anna och Linnea för middag. Vänner alltså. Älskade vänner.

Avsnittet som släpps imorgon pratar jag och Emma omvärldens förväntningar då man lever med cancer. För visst känns det som att det finns ett förväntat sätt i hur du bör förhålla dig till hela situationen. Till exempel då du som jag är i sorg. I lördags träffade jag en bekant som frågade hur jag mår idag,  jag svarar och får ett svar tillbaka som känns. Och inte på ett positivt sätt. Vi diskuterar det i det kommande avsnittet. Värderingar om hur jag hanterar hela denna process får jag slängt på mig hela tiden just nu – hur kan du känna så, att du orkar det, jag skulle aldrig…, att du ens kan skratta just nu osv. Ibland känns det nästan som att det provocerar att det finns ljusa, fina och lyckliga dagar. Ibland känns det som att just det inte är lika accepterat som då man har sina mörka, sorgliga, förjävliga dagar. Det kanske många inte förstår (…ingen kan förstå någon annans situation och känslor, någonsin) är att då du lever med cancer så länge, då du lever med en livshotande sjukdom i flera år och i mitt fall som nära anhörig, så bearbetar du väldigt mycket under hela sjukdomstiden. Medvetet och även undermedvetet. Är du med om ett dödsfall i din nära omgivning i form av olycka, kan jag tänka mig, blir chocken mer påtaglig och bearbetningsprocessen efteråt längre. Men vad vet jag, jag har inte varit där, men som sagt – jag kan tänka mig. Jag är bara så trött på att jag bara inte kan få vara i min sorg i fred. Och ha alla mina känslor i fred. Låt mig vara lycklig ibland – ni anar inte hur mycket jävla skit jag har varit med om i så många år. Jag har rätt att vara lycklig nu. Jag har rätt att skratta så magen värker. Jag har rätt att tänka på mig själv och min framtid. Jag har rätt att få känna mig fri från cancer. Jag har varit där fullt ut för min man i tre år. Fullkomligt satt mig själv åt sidan. Nu är det min tur. Sorgen kommer aldrig lämna mig. Saknaden kommer ständigt att följa med mig genom livet. Men nu är det min tur att ta plats. High five på den Elias. Jag vet att du fullkomligt håller med mig. Helt övertygad.
IMG_8093

Det nya avsnittet…

IMG_6920

”I ett soligt Sandhamn 2015. Det var här Cancersnack började ta form, utan att vi egentligen visste om det. Vi diskuterade frustrerat och passionerat cancer och alla tankar vi hade. Hur lite det pratades om cancer och hur fördomarna, följt av rädslan, fanns vart vi än vände oss. 
Vi ville så mycket och sen dess har mycket hänt. Lottas man Elias levde. Min tumör växte inte. Tankarna och idéerna vi hade då har ändrats. Tvunget ändrats. Livet med cancer är en vardag i ständig förändring, både som drabbad och närstående. Vi vet att både glädje och sorg måste få dela rum med varandra. I dagens avsnitt pratar vi om sorgen. En annan dag tar vi glädjen. Podden blir lite annorlunda än vi tänkt, men minst lika viktig ändå. /Emma”


Dessa ord skrev Emma igår kväll. Nytt avsnitt ligger ute HÄR eller HÄR. Eller där poddar finns. Det handlar om vad som har hänt. Jag kände att eftersom vi redan delat med oss så mycket av våra egna storys så var detta viktigt för mig att göra för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra denna podcast. Det blir som en hyllning till min älskade man. Han hade aldrig velat något annat. På ett sätt blir det ännu mer verkligt nu. De tidigare avsnittet spelade vi ju in i slutet av sommaren.

Just nu sitter jag på ett café på stationen och väntar på Emma. Idag ska vi träffa en person för en intervju. På onsdag en annan. Nu ska vi ta in andras storys. Jag vet att det är bra att berätta och det är bra att höra. Ingen är själv i det här.

Ha en fin fredag!

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Jag sprang

IMG_6629IMG_6630

I förrgår var jag ut och sprang. För första gången sedan allt. Det blev cirka 4 km och jag har träningsvärk. En påminnelse om att ingenting är som det ska. Om att min värld har kastats omkull. Maratonet som är bokat i april känns ju inte nära direkt. Jag lägger ingen prestige i att jag måste klara av det bara för att jag är anmäld. Springer du ett maraton måste du också ha tränat inför ett maraton, annars går du sönder. Jag kan inte försätta min kropp i den stressen än. Men 4 km går bra. Det gjorde mig gott. I april åker vi till Paris. Jag, min bror John, mina föräldrar och Elias kusin Andreas. Andreas och John springer maraton. Jag hejar på. Vi kommer att bo i lägenheten Elias bokat för några månader sedan. Det känns fint.

Dagarna rullar på nu. Därför att dom måste rulla på. Därför att det inte går att göra på något annat sätt. Även om jag ibland känner för att stoppa tiden helt. Stanna den, trycka på paus. För ju mer tid som går desto längre bort känns du och den känslan är jag rädd för. Snart har det gått två månader sedan jag träffade dig. Det är så jävla förbannat konstigt. Jag kikar ibland på bilderna från Thailand och slås av hur vi levde och hur vi tänkte. Då var det ju fortfarande livet som präglade vardagen. Inte cancer eller. Död? Inte död. Från att ha levt för dagen, njutit av solen och pratat om dykning och koraller till något annat.

Jag går ofta igenom i huvudet den sista tiden. Den sista månaden efter att vi kom hem från Thailand. Det gör ont men jag tror att den måste bearbetas. Det var mycket som hände. Så starka upplevelser. Så mycket smärta. Men det var också fint. Vi fick så fina stunder. Och det värsta jag gjort i hela mitt liv. Då jag tillslut var tvungen att be dig ge upp. Fråga dig om hospice. Jag hade gjort allt för att kunna ta bort den smärtan i dig då. Jag blir egoistisk och tänker att min situation i det läget var värre än din situation. Hemska hemska tanke men vad jag skulle velat byta plats med dig då. Låta dig vara den starka så jag bara kunde få vara den svaga. Den som då i det läget bara totalt fick rasa. Låta dig ta hand om mig. Men istället fick jag vara den starka. Den som skulle hålla ihop. Den som skulle få se din inställning du alltid haft slitas ifrån dig. Den som fick se dig ge upp. Den känslan kommer föralltid prägla mig. Jag bearbetar den mycket. Fan alltså. Hemska hemska sjukdom.


Verkligen TACK för all den fina responsen vi fått för podden. Jag har sedan vi drog igång det projektet igen fått mer energi. Det känns så bra att göra det här. Därför att vi behöver prata om det svåra. Att prata om det läskiga kanske gör det lite mindre läskigt? För att vi borde ha ett mer inkluderande samhälle. Och för att det finns så mycket som skulle kunna förändras. Och en podcast ligger i tiden. Det här blir min förlängning av dig. 

Premiär Cancersnack!

Idag är en dag jag känner att du är här. För denna dag har du väntat på. Kanske till och med mer än vad jag själv väntat. Denna dag hade du varit stolt. Jag hör dina ord. Känner dig nära. För i detta projekt har du alltid varit så närvarande. Så engagerad. Så levande. Kanske är det därför jag känner det så starkt. Att du finns här med mig idag. För idag är det premiär min älskling. För vårt gemensamma projekt vi har tillsammans med Emma.  Idag är det premiär för vår podcast Cancersnack. 

Vi gör denna podcast i samarbete med Radioplay och Bauer Media. Vi gör det därför att vi brinner för detta ämne. För att ingen ska känna sig ensam. För att vi vill dela våra historier och för att vi vill dela andras. För att påverka. För att tillsammans ge cancern ytterligare en jävla käftsmäll. Jag gör det för dig. För dig min älskling och DET ger mig så mycket tillbaka.

Det första avsnittet spelade vi in i slutet av augusti hemma i vår lägenhet. Du hade ställt in naturgodis och vatten till oss där vi satt i ett av våra rum. Du hade ställt in ljudet och tassade runt där utanför i lägenheten och var så tyst du kunde för att inte störa. Lyssnade sedan igenom och gav feedback. Jag saknar dig idag min älskling. Ville ju att vi skulle vara med om detta tillsammans. Lyssna på första avsnittet tillsammans. Jag blir så arg att det inte fick bli så.  Även om det inte går så vet jag ändå. Idag finns du med mig.

Eftersom avsnitten inte riktigt ligger i tiden än så handlar det första avsnittet om besked. Vi spelade som sagt in det i slutet av augusti. Mycket har hänt på dessa månader. Men vi börjar där det en gång började. Lyssna gärna! Prenumerera gärna! Följ oss på instagram; Cancersnack.

1500x1500

Ni har väl inte glömt bort att livet är skört?

Livet rullar på. Jag och E kommer in mer och mer i en normal vardag igen. Men så ibland kommer livet och knackar på och säger;

– …men hallå där, kommer ni ihåg att livet är skört? Så skört att det på en sekund kan gå i spillror. I tusen bitar, försvinna. 

Idag var en sådan dag. Men även fredagen var en sådan dag. I fredagskväll krockade mina föräldrar och min lillebror med en älg. I 100 km/h kl halv åtta, i mörkret dök det helt plötsligt upp en stor älg mitt framför bilen. Som en skräckfilm där det helt plötsligt dyker upp ett spöke eller ett monster framför vindrutan på bilen, precis så. Älgen slungades rakt in i framrutan och flög sedan över bilen. Rutan krossades och taket trycktes ner. Mina föräldrar och bror skadades inte, det var mycket pågrund av att min pappa som körde bilen lyckades parera undan och aldrig släppte ratten. Och det var mycket pågrund av tur. Änglavakt. Men chocken. Och påminnelsen om hur skört livet är. Försök att undvika att köra nu när det börjar bli mörkt. Håll hastigheten. Håll avstånd. Tänk på allt vad gäller säkerhet. Kom ihåg det.


Idag fick vi svar ifrån onkologen vad som sades på leverkonferensen. Där man granskade bilderna mer och gjorde en bedömning om det går att göra något kirurgiskt, där alternativet denna gång var om det går att bränna bort de tumörer som finns. Han ringde nyss och meddelade att den största sitter illa till att det ej går. Det är för stor risk. Det kommer alltså inte kunna göras något mer kirurgiskt. Och detta tyngde ju såklart ner. Jävla helvetes skit, rent utsagt. Som jag skrev innan så har vardagen på senaste tiden blivit lite mer just vardag. Men så kommer dessa små påminnelser. Som ju inte alls är små. Som egentligen är himla stora och enorma påminnelser om hur skört detta liv är och som säger att vi ska vara rädda om varandra och om det liv vi har.

Vi tänker aldrig aldrig ge oss. Som vanligt. Vi kommer att kämpa på och vi kommer inte att tro på att det inte finns mer att göra. Så är det bara. Men just precis nu måste det få vara tungt och hemskt och allt det där ett tag.

p1070364

Ett långt höstinlägg

Jag kommer att bli mer sugen att skriva, men just nu är det en period då lusten till bloggen inte är så stor. Men jag vet att den kommer tillbaka. Och det är okej, båda två. Jag skulle aldrig kunna tvinga mig själv att skriva. Ibland har jag lust att skriva varje dag och då gör jag det, ibland har jag lust att skriva någon tyngre text om något jobbigt som måste ut och då gör jag det och ibland som den senaste tiden har jag inte så stor lust alls. Och då får det vara så.

Hösten är här och jag gillar den. För mig som älskar ordet mys och gärna överkonsumerar det ordet i all oändlighet passar hösten bra. Hösten är ju liksom mycket av just det ordet. Denna helg var inget undantag. I fredagskväll hängde vi med två bästisar. Anna och David och deras söta barn. Det är två personer som betytt mycket för oss under denna ”resa”. Det var där vi hängde typ hela närmsta tiden efter blixten slagit ner för tre år sedan då vi inte vågade vara ensamma, bara med varandras sällskap. Det var som att vetskapen av det som precis hänt åt upp oss om vi var ensamma. Kravlöst och värmande var vi alltid välkomna till våra vänner. Fredagskvällen var så dundrans megamysig. För exakt tre år sedan är det ca en månad kvar tills diagnosen bombarderade  in i vårt liv. Och för tre år sedan lagade David och Elias Italienskt och jag och Anna blev så bortskämda med tre rätters. Precis som i fredagskväll, skillnaden var nog bara att denna gång fanns det inget kött med i bilden. Italienska smaker på zucchinirullar med olika innehåll. Så himla himla gott alltså. Vi njöt kan man säga.

img_4659
Killarna fixar

img_4664img_4666

Hur god ser inte denna efterrätt ut? Elias har lovat att han ska lägga ut alla recepten sen, för ni måste prova zucchinirullarna. Nästan allt var från växtriket förutom lite permesan. Alltså god vegetarisk mat är liksom… Man kan äta hur mycket mat vill, man blir så mätt men man känner sig ändå så fräsch. Och ingen ballongmage, inga gaser och pruttande av all laktos och gluten. Win win win?

Passande nog så besöktes Västerås sedan i lördags av Vegofesten. Det var en massa vegansk utställare och föreläsningar, med bland annan David Stenholtz. Vi lyssnade på honom och frossade loss i bland annat vegansk leverpastej, vegansk ost, vegansk choklad osv.

img_4673img_4677

Sedan bjöd vi över min mamma och Linnea på pizza. Också så sjukt god och fräsch. Recept på denna HÄR favorit.

Och idag har vi hunnit med en promenad i skogen. Vi kikade lite efter svamp men förstod att vi inte skulle hitta något. Men det är alltid skämt att komma ut. Ikväll blir det jordärtskockssoppa och film. Mys igen. Denna vecka är påfrestande, på onsdag får vi besked om senaste röntgenundersökningen. Det är alltid speciella känslor som dyker upp. Även om vi varit med om detta så många gånger nu så är vi fortfarande mitt i det och det är fortfarande samma känslor. Med dessa möten vänjer man sig aldrig. Vi börjar längta till vår semester. Men fortfarande vågar vi inte riktigt släppa tankarna helt fria på att vi faktiskt kommer iväg. Vi får se om det blir Thailand i november eller hur det blir. Men vi har bokat ombokningsbara, så blir det inte nu så kommer vi åka när det passar bättre. Nu ska vi laga mat. Kram från oss <3.

img_4694img_4692

Loppet som tillslut stannar

Igår var och och Emma på ett spännande möte. Eller vi var på två spännande möten. Först träffade vi Johan på Esatto som gav oss en massa grymma tips om det vi nu är igång att göra. Sedan åkte vi ut till Kungsholmen för ett annat möte som även det var superkul. Det är en spännande tid nu framför oss och vi väntar på ytterligare besked om lite saker. Jag vill gärna skriva om våra planer som vi tror på så mycket men jag vill heller inte göra det innan det verkligen är helt klart. Det känns mer seriöst så. Men hoppas på att kunna göra det snart. Det här projektet har jag och Emma spånat på ett tag och det är först nu det börjat hända saker och ting. Oavsett vad det blir av det så ger det oss så mycket. Även Elias som även han är superpeppad. Detta projekt är viktigt. Det är något som behövs. Det är något vi tror på stenhårt. Och det är något som ger oss så mycket energi. Win win win.

14379618_10153881752190814_5038849985780199387_o


Annars då? Hmm. Jag tror att hela denna sommar har varit som ett enda långt maraton lopp. Typ. Det lät ju väldigt jobbigt, men själva loppet var nog egentligen inte den värsta delen. För i ett maratonlopp är det en ganska lugn och stabil lunk som fortgår, men en lunk som inte någon gång stannar upp och blickar bakåt, nej fortsätt framåt, förstått framåt (just keep swimming just keep swimming)! Detta lopp började jag eller vi springa i början av juni, då E blev inlagd på sjukhus. Då det kraftiga återfallet kom. Då febertopparna var många och infektionerna avlöste varandra. Klara färdiga spring. Sedan pang bom så var vardagen tillbaka och loppet över. Och nudå? När tid för återblick helt plötsligt inte längre går att undvika. Nu är vi återigen här. Som så många gånger tidigare efter alla dessa återfall. Det tär. DET TÄR. Självklart tär det. Cancer tär. Den förbannade cancern. När ska det sluta? Nej det kommer inte sluta. Maratonloppet är över och här står vi nu.

Vad jag försöker säga är att då vardagen återigen är tillbaka så kommer även uppvaknandet tillbaka och även de känslor som stängts av tiden då vi kämpade som mest. För då kör man bara. Nu har vi stannat upp. Och insett vad det egentligen vi var med om där i juni. Fruktansvärt är det enda ordet som kan sammanfatta den månaden.

Men vi båda vet att det är såhär. Vi har varit med om det förut. Vi har gått igenom denna process förut. Vi vet att hur mycket man än stänger av allt och alla känslor så kommer det en dag då allt stannar upp och känslorna kommer ikapp. Och det är viktigt. För mig är det viktigt. Och när jag väl är där så vill jag inte vara någon annanstans. Det känns så starkt. Låt mig bara vara ledsen. Ta mig ingen annanstans. Nu vill jag vara ledsen. Inget annat. Absolut inte annat. Snälla ni som läser som också går igenom något liknande. Det är okej att känna. Helt okej. Men stanna där, stanna i känslan. För den kommer ikapp vare sig du vill det eller ej. Streta inte emot. Skäms inte. Var kvar där. Det är okej. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna sig minst på jorden.

Jag vet att det är såhär. Jag har varit ledsen denna höst och det har märkts. Jag vill ju bara att du ska få vara frisk. Jag vill ju bara det. Men jag kan inte få dig frisk. Jag är ledsen för allt vi får vara med om, men det är okej att vara ledsen.

Som en klok vän sa till mig. Efter allt vad som hänt oss så slutar inte vi leva. Aldrig. Vi låter inte detta stoppa oss. Listan kan göras lång över allt vi ändå lyckats åstadkomma sedan dagen cancern bombarderade vårt liv. Men det är ingen tävling. Ingen tävling där flest resor i livet vinner. Det är okej att inte göra något alls heller. Men vi slutar inte leva. Aldrig. Nu har vi så mycket att se fram emot. Men just nu vill vi bara vara här där vi är just nu.

Anhörigskulden

Så fint avsnitt av Djävulsdansen med Sanna Lundell och Ann Söderlund jag såg nyss. Den här säsongen handlar det om psykisk ohälsa. Och det första avsnittet låg fokus på par där den ena hade någon form av psykisk ohälsa. Cancer är inget man väljer själv. Liksom psykisk ohälsa inte är något man väljer själv. Psykisk ohälsa är en sjukdom, liksom cancer. Det är ju faktiskt så att vi idag börjar komma till insikt angående detta mer och mer tillskillnad från förr, då man trodde psykisk ohälsa av något slag kunde vara att självaste djävulen tagit över. Att man hade blivit straffad för sina synder man gjort. Att det helt enkelt kom inifrån. Men det är ju så att den tabu som länge legat över psykisk ohälsa börjar lukras upp mer och mer. Men vi behöver prata om den mer. För det är så tabun bryts och det är sådana här program som då behövs. Och det kommer ju verkligen mer och mer. Det finns idag en uppsjö poddar, föreläsare och program om just psykisk ohälsa. Och det är såklart så bra.

Även om vi inte lever med just ”psykisk ohälsa” som grundsjukdom så kände jag igen mig i mycket. Det är klart att psykisk ohälsa kommer som en följd av en cancersjukdom. Liksom den gör för många andra sjukdomar. Och att leva med någon som är sjuk på något sätt är inte lätt. Oavsett om det är att leva med som som har bipolär sjukdom eller med någon som har cancer. Vi kan välja att fokusera på det mörka och det sjuka. Jag kan fokusera på att också må dåligt när min man mår dåligt. Och det är klart att jag finns där för honom, alltid, i alla stunder. Men det jag lärt mig som också är viktigt för mig själv, för honom och för oss är att jag faktiskt kan fokusera på att själv få må bra. Att jag tillåter mig själv det. Jag har inte cancer. Det är inte jag som ska svara på hälsofrågorna då vi är på återbesök hos onkologen. Jag står bredvid. Fokus är inte på mig. Det var svårt i början. Det var ju vi som var sjuka. Nu i efterhand är det så komiskt när man tänker på hur jag nästan ville svara på frågor vi, eller nej han fick hos läkaren – hur äter du, känner du aptit? – jotack, men den känns helt ok, ville jag svara. Det var som att vi båda var sjuka. Och det gjorde att jag inte kunde hämta energi någonstans eftersom jag inte tillät mig göra något som inte han kunde göra.

Jag menar inte att man som anhörig inte ska bli sedd. Den biten tycker jag bland annat verkligen att sjukvården skulle kunna jobba betydligt mer med. Det jag menar är mer att jag kan ta pauser. Jag behöver inte alltid åka med till sjukhuset. Jag kan träffa vänner. Jag kan träna. Jag kan ta en paus ifrån cancern. Ann Söderlund säger det så bra i avsnittet. – I slutändan har man ett ansvar gentemot sig själv att leva det bästa liv man kan och inte på något sätt känna skuld för det. 

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg detta som anhörig till någon som är sjuk på något sätt. Det här med skulden. Sluta upp med den. Du är inte egoistisk om du ibland helt fokuserar på dig själv. På DITT mående. Jag hade jättesvårt med det här i början, fick dåligt samvete för allt jag gjorde. Hur kan jag vara så ego som går och tränar, som går ut och äter middag med en vän, som tar en runda på stan då min man inte kan det för att han kanske var på sjukhus, mådde dåligt efter en behandling eller psykiskt / fysiskt bara inte orkade något av detta? Idag har jag lärt mig att för att vi ska få in energi till att orka så måste den också tankas på någonstans. Och den energi som tankas på till mig tankas därigenom även in till oss. Och idag har jag hittat verktyg till detta. Men att säga att jag helt släppt skuldkänslan skulle vara att ljuga. Den jobbar jag med varje dag. Men jag vet vad jag måste göra för att energimässigt ligga på plus. Och jag vet att mitt liv är mitt eget ansvar. Och mår jag bra så mår vi bra. Det är som att jag lärt mig släppa cancern ibland. Och den känslan ger mig energi att orka mer än någon annan känsla.

 

img_2511