Taggarkiv: Anhörig

My therapy day

I eftermiddag har jag haft en riktig terapieftermiddag. Började med att sova en halvtimme efter jobbet under ett varmt täcke. Hur kallt har det blivit ute egentligen? Skönt att solen iallafall mestadels tittat fram idag. Nu får värmen komma tack. Sedan tog jag mig i kragen och släpade mig ut på en springrunda. Det kändes så tungt och hela min kropp skrek nej nej nej. Stanna kvar här under täcket och skit i allt. Det är synd om mig. Typ så. Men som alltid och som jag vet var det så skönt när jag väl kom ut och terapisessionen kunde börja.

Idag blev det hela 14 kilometer i lugnt tempo. Ca 6 min / km. Det tog ca 80 minuter. Jag har kört några sådana här pass nu och jag känner mig allt starkare för varje gång. Men det är fortfarande väldigt tungt i benen när 1 mil passerats. Hur ska det gå med fyra mil är ju alltid frågan jag ställer mig när jag släpar mig fram där i slutet av dessa pass. Maran närmar sig med stormsteg. Hur ska det vara möjligt? Men det ska det! Jag kommer inte ge mig. Idag invigdes dessutom mina nya skor som jag fick i födelsedagspresent. Brooks heter märket, så bra var dom.

image

Eftermiddagen avslutades sedan med 1,5 timme kundaliniyoga. Terapi i sitt renaste slag. En väldigt välbehövlig tid för mig själv. Både springningen och yogan. Det är så skönt när man har denna tid att ta och unna på sig själv. Eller när man tar denna tid rättare sagt. Egentligen finns det väl alltid annat som ”borde” eller skulle kunna göras. För mig är sådan här tid så viktig.

image

Elias skulle egentligen följt med på yogan men har fått lite ont i sidan av magen och stannade därför hemma. När jag kom hem hade han ordnat mat. Vilken himla lyx för mig. Lax och sötpotatis i ugn. Mmm… Nu blir det att sussa gott. Godnatt.

image

Another day another breakfast

En bättre dag. Idag känns allt lite bättre och E mår även han bättre. Ingen feber än så länge idag och morfin pumpen drogs även den idag. Om allt går bra nu kan det bli så att han får åka hem redan imorgon eller på lördag. Eftersom att han inte får något direkt medicinskt just nu förutom smärttabletterna så kommer han ligga inne tills nästa vecka för observation. Men läkaren som gick ronden imorse sa att vill han så går ju även det bra hemma. Så kanske kanske får jag hem honom redan imorgon. Vi har ju dock erfarenhet av att det inte alltid blir bra med tidig hemgång då det kommit feber och frossa i efterhand. Men peppar peppar så har denna operation varit ett mindre ingrepp som inte borde vara lika påfrestande för kroppen. Så vi får se helt enkelt. En dag i taget.

Jag åkte hem till vår lägenhet igår. Det var skönt att sova i sin egen säng även om det känns tomt här hemma. Vi har en leverans som skall komma idag så jag var tvungen att åka hem.

Spontan frukost date imorse med min fina vän A. Det piggade upp. <3 Alf var såklart så sugen.

Det är svårt att vara positiv ibland. Och det är svårt att se denna tid som varit nu i 2,5 år som något annat än ett rent helvete. Så känns det ibland. För varför skulle vi hamna där vi är idag? Hur kunde det hända? När jag gick i Huddinges korridorer minns jag såväl första gången vi var där. Det kom sådana flashbacks. Första operationen. Sjukhusmiljö. Patientkläder. Slangar. Oro. En värld som kändes så främmande och så otroligt skrämmande. Jag minns den första tiden såväl. Den känns så nyss men också så långt borta. Vilka var vi då? Vilka var vi innan? Det är som att hela världen förändrades den där dagen blixten slog ner. Vad har hänt dessa 2,5 år? Ibland känns denna tid som ett svart slukhål. Den har liksom bara försvunnit. Men ibland får jag en helt annan känsla. För så mycket har ändå hänt. Så mycket har ändrats. Sådan styrka har växt. Denna bild kändes mitt i prick idag. Jag snor bilden från fina, inspirerande Emma. Vissa dagar är känslan typ såhär:

image

 

Vi kan väl snacka cancer?

image

Jag tänker ofta på det här med alla rädslor kring ordet cancer. Och det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Med rädslor alltså. Cancer berör. Nästan alla har någon form av relation till cancer. Cancer kan betyda rädsla, mörker, ett slukhål utan slut, ångest, död. Inte så kul. Mest ångest om man ska vara ärlig. Vi kan väl snacka om något annat, roligare istället? Skyffla cancern under mattan ett tag och prata om något som istället uppmuntrar. Självklart. Men måste vi inte också prata om det andra? Om det mörka. Om det svåra. Om döden. Allt det tunga som kan följa med ett cancerbesked. Men också om positiva resultat. Om cellgifter. Om hur livet förändrats sedan ett cancerbesked. Borde vi inte också våga snacka cancer?

När jag jobbade som sjuksköterska i norge kom det en gång in en kvinna i 40 års åldern. Hon kom in akut med kraftiga buksmärtor. Hon hade haft dessa smärtor någon månad, diffust. Men nu hade de eskalerat och hon var tvungen att söka akut sjukvård. Jag följde med denna kvinna ner till röntgenavdelningen där hon skulle få göra en datortomografi för att se vad som kan stå på. Vi pratade hela vägen ner, i korridoren och i hissen. Hon var liksom sprudlande, glad och energigivande trots sin enorma värk som hon ibland fick hålla sig i magen för och böja sig framåt. Jag tyckte om henne trots att vi bara pratade en kort stund. Vi pratade om allt regn som aldrig tycktes ta slut i den västliga norgebyn. Vi pratade om hur vackert det ändå var med kuststaden och alla bergstoppar. Vi pratade om hennes uppväxt i den lilla byn och om hur mycket hon tyckte om staden, trots allt regn (en av de mest regntäta i hela europa). Hon var småbarnsmamma och hade vardagen fullspäckad som så många andra föräldrar.

Jag lämnade av henne vid röntgen och gick tillbaka till avdelningen. Senare samma kväll då vi hade en snabb kvällsgenomgång berättade en annan sjuksköterska att hennes röntgenbilder hade kommit och att vi måste ringa jourläkare angående dessa. Det såg inte bra ut. Inte bra alls. Jag gick sedan efter mitt pass hem. Hade två dagar ledigt och kom sedan tillbaka till avdelningen. Kvinnan hade då fått en lite större patientsal där det fick plats en till säng för hennes man. Jag hade aldrig hand om henne. Hon var inlagd på en annan patientgrupp. Hon hade fått cancerbeskedet. En omfattande cancer som i stort sätt fanns i hela buken. Hennes rum var alltid stängt. Jag träffade aldrig henne igen personligen. Såg henne då hon ibland lämnade sitt rum snabbt för att hämta kaffe eller så. Oftast så var det hennes man jag såg i korridoren. Kvinnan höll sig isolerad. Varje gång jag gick förbi hennes rum fick jag ångest. Nära till tårar. Jag ville inte möta henne. Hennes situation var en mardröm. Jag hade mött cancerpatienter förut. Men det här var annorlunda. Jag kände så starkt. Och jag erkänner. Jag ville inte gå in till henne. Jag var lättad över att hon aldrig blev ”min” patient. För hur skulle jag vara? Vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli att visualisera mig in i hennes situation. Det var nog det som var det värsta. Hennes besked. Hur hennes man reagerade. Jag kände sådan enorm bottenlös ångest. Denna kvinna var så ung, små barn, hade hela livet framför sig. Det gick inte ens att föreställa sig. Situationen var så ofattbart sorglig.

Men efteråt har jag tänkt mycket på detta. Hur skulle världen se ut om alla reagerar till cancer såsom jag gjorde? Hur skulle cancerdrabbade känna sig? Vi kan inte gå runt och vara rädda för denna grupp människor som innefattar var tredje person i Sverige. Hur känner sig denna grupp då? Inte nog med ett fruktansvärt cancerbesked. Omvärlden ska dessutom betrakta dessa som något som man helst undviker att ta sig ann. Jag vet att det kan vara så. Jag erkänner att jag en gång reagerade så själv. Det får inte vara så. Vi kan inte vara så egoistiska att vi vänder vår egen rädsla och vår egen ångest mot cancerdrabbade. Jag vet också därför att denna förseelse ibland dyker upp i mitt dagliga arbete. Jag jobbar inte med personer med cancer idag. Men det händer ju att man ändå stöter på denna grupp, såklart. Det är inte bara en gång jag fått höra att ”– denna nya patient, så ung och med cancer, kan någon annan? Jag vet inte om jag orkar…” Idag gör det mig arg. Jag är den första att ta på mig uppdraget. För jag vet. Idag vet jag. Det är ingen ”cancerpatient”. Det är en person med cancer. Som du och jag. En helt vanlig person som ska bli behandlad som en helt vanlig person. Dennes liv är här och nu. Som ditt eget. Ja du kan också drabbas. Hur skulle det kännas då om alla undvek dig? Så fruktansvärt himla dumt.

Idag verkligen brinner jag för det här med att våga prata. Våga fråga. Om det sorgliga, det bottenlösa, om döden. För det är frågor som du kanske inte behöver tampas med dagligen. Men för en person med cancer är det kanske det. Frågor som måste ut.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Drabbas man av cancer så är det nog det sista man vill. Någon som tar en omväg på gatan då du dyker upp runt hörnet. Jag tror att man nog mest vill bli behandlad som den man alltid varit. Förstås. Det jag däremot inte tror att man vill känna är nog att man undviker dig. För att personen i fråga fick rädsla eller ångest för din räkning. För dig som har cancer. CANCER. Det är nog det sista man vill känna.

It´s a perfect day for a perfect day

Om ca två veckor åker E iväg med mentorskapsprogrammet till Sydafrika för att bland annat få en inblick i Project Playgrounds arbete. Allt detta via såklart Ung Cancer. Fantastiskt. Jag var i Tanzania för några år sen och fick uppleva ett av de häftigaste jag någonsin upplevt; safari. Ju mer man närmar sig savannen ju mer står tiden stilla. Man blir ett med naturen. Lejonkungen på pricken överallt. Så häftigt och något jag vill uppleva igen. Så glad att E nu ska få göra det.

Ibland slår det mig hur allt är nu. Och hur allt en gång var. Och hur rädd man är att allt ska bli som då igen. Det ska inte bli så, får inte bli så. Hur man inte trodde då att det någonsin skulle bli som nu.

Vi njuter. 

Idag var en ledig dag. Den utnyttjades såhär:

image

Hur skönt är det inte när man väl bestämmer sig för det där träningspasset tidigt på morgonen och bara gör det. Spinning halv sju följt av frukost med lillebror. Dagen kickades igång så bra.

imageimage

Hem för att ta denna vilding ut på promenad i regnet. Vi gick en sväng nere vid vattnet.

image

Iväg till morfar med mamma för lunch och fika.

imageimage

Påvägen hem stanna vi till i en favoritbutik och köpte lite smått och gott. Bland annat dessa ljusstakar och vas. Även tulpaner för att påminnas om att våren visst är påväg. Och visst blir man glad av snittblommor!? Borde alltid alltid ha hemma.

image

Två slagna hjältar. Dags för en tupplur. Dom var ju så söta. Kunde inte låta bli att ta en bild.

image

Sedan var det dags för kundalini yoga. Perfekt avslut på perfekt dag.

Den 18 mars får vi MR svar. Vi ber till allt som finns att det ska få fortsätta vara bra.

Ultraljud och narkos

Nu sitter vi och väntar på narkosen som ska göra sin bedömning. Ultraljudsundersökningen gick bra. Man såg den förändringen som ska bort imorgon. Vi fick ingen information om den hade ökat i omfång eller ej. Men det gör väl detsamma. Huvudsaken är väl att det bara verkar vara den förändringen man tidigare sett och inget ytterligare nytt. Och den ska ju faktiskt väck imorgon. Är glad att jag kunde följa med idag också. Dessa undersökningar är aldrig roliga. Man sitter som på nålar och analyserar allt. Man får ju liksom svaret på en gång medan undersökningen pågår. Det ska Elias inte behöva vara själv om. Man blir även så fruktansvärt påmind om hela karusellen. Som ett hårt kallt knytnävslag mitt i fejan som tar ner oss på jorden då man sitter där. Helt plötsligt är vi på ett sjukhus och letar efter en metastas på ett ultraljud. En metastas? Men vi tar emot den smällen. Ytterligare en gång. Men det är den sista. Den sista hårda smällen som tas emot. För nu ska skiten bannemej vara över.

image

Early morning

Dagarna snabbar sig fram. Julen är redan över. Jag har jobbat nästan varje dag förutom juldagen. Så fick det bli i år. Jobbar även nyårsafton och nyårsdagen. Menmen. Kommer att få mer ledighet senare när flytten kommer.

Vi mår bra. Elias fick en släng av feber dagarna innan jul. Det går så mycket virusinfektioner nu så det var kanske bara något sådant. Julafton mådde han bra och vi kunde båda vara med hela kvällen. Så var det ju inte förra året. Vi andas ut en aning av beskedet. Men den där ”lilla” metastasen känns ibland lika oberäknelig som en bomb. Så lugn, liten och omärkbar men så attans farlig. Och den bomben vill vi nu snabbt som attan göra oss av med. Imorgon kommer den läkare som ska bränna bort bomben ringa. Vi hopps på att kunna snabba på processen.

Annars rullar livet på just nu. Januari känns alltid som en nystart. Det finns mycket vi vill göra. Men först och främst blir det en bränning och en flytt.

image

Vår utsikt efter flytten. Bild från igår. Så härligt att vintern har kommit. Det blir så mycket ljusare. Vi kommer bo där, vid vattnet. Vi kan fortfarande inte förstå att det snart bara är en vecka kvar. Vi har i nästan två års tid trott att vi varit så naiva. Aldrig trodde vi att det skulle komma, det som idag känns så naturligt. 

imageimage

För någon dag sen hade vi spelkväll med dessa två. Och åt vår favorit veganska tacorätt. 

image

Andas ut.

image

Sekunder blir till minuter och minuter till timmar. En halvtimme tidiga i väntrummet. Tick tack tick tack. En dörr öppnas. Steg hörs. Nu kommer han hör jag E säga. En röst som ropar upp någon annan. En blick och ett handslag som ser ut att kunna vara ett bra besked. Vår tur väntar.

När han till sist kommer analyseras allt. Handslag, blick, leende eller icke leende? Nervös, sammanbiten eller glad? Vad utstrålar han? Men ingenting går att analyseras.

Vi sätter oss ner och det första han säger är att MR bilderna ser bra ut. Inga frågor om mående, vikt eller aptit. Inget utdragande ”kallprat”. Rakt på svaret. Vi gillar den här läkaren. ”-Det ser precis likadant ut som sist och inget annat finns nytillkommet. Inga metastaser eller misstanke om cancerrecidiv”. Som vanligt blir det kortslutning. Va? Sa han fel nu. Kommer smällen snart? Det tar en stund att samla tankarna men ganska snart kommer den. Lyckan.

Så otroligt himla jäkla skönt. En fin röntgen. I två år har vi kämpat, det är ingenting som är över än. Men i 8 veckor kan vi nu andas ut. Inga behandlingar om inget dyker upp. Behandlingsfritt har det inte varit på två år. Nu börjar vi om. Vi andas ut. I åtta veckor andas vi ut. Tills nästa kontroll. I helgen finns anledning att fira. Fuck Cancer!

Tack för allt stöd, det värmer så mycket!

Mellis, yoga och lite cancer

P1050746

Dagens mellanmål innan Yogan. Ugnsrostade nötter, lite pumpa och hampafrön, gojibär och havremjölk. Bästa mellanmålet.

Elias är ute på en långpromenad med en vän, jag kom hem från jobbet precis och ska snart iväg på yoga. Allt är som vanligt. Vardagen rullar på. I helgen ska vi träffa goda vänner. Vi älskar livet.

Eller just ja. Imorgon är det ett läkarmöte. Ett läkarmöte som kommer vara totalt avgörande för framtiden. Ett möte som handlar om livet him self. För det har tydligen flyttat in ett monster i Es kropp sedan två år. Han har varit borta ett tag men har en dålig ovana att hitta tillbaka. Måtte han inte hittat tillbaka. Vi vill inte. Orkar inte. Hatar monstret.

Imorgon får vi veta. Är han borta, får vi leva vår vardag igen då? Det är klart vi får, det är ju bara ett besked. Inget kommer förändras drastiskt. Men rädslan. En kompis skrev och frågade idag hur allt var. Och spontana reaktionen var bra. Glädje. Lycka. Vi mår ju så bra. Sedan kommer man på. Det är som en stor tung sten som finns i bröstet. Lyckliga med en sten i bröstet. 

Ikväll laddar vi upp för fight.

I know u

image

Fredag. Jobb, träning, häng i soffan. Precis som en fredag ska vara. Om vi ska dra en snabb update om läget så är det jobbiga nu eftersviterna från cellgifterna. E mår inte så bra och är väldigt trött. Men de cellgifter som han får nu är iallafall inte lika tuffa som de allra första han fick. Då var det influensa symtom efter varje behandling i princip. Men denna trötthet. Jag tror nog aldrig jag eller någon annan som aldrig fått cellgifter kan förstå. E är en sådan som heller inte klagar så mycket. Han är stålmannen. Men jag ser… Nej usch. Ikväll säger vi Fuck Cancer jävligt högt! Fuck you.

Förresten tack för kommentarer! Dom värmer oss båda. Tack ❤️

Älskade vardag

Vardagen rullar på. Älskar det. Jobb och träning. I helgen väntar en väldigt spännande sak i Stockholm dessutom. Elias har två till behandlingar. Han blur trött av dessa. Det är tufft när han varit så pigg under den behandingsfria perioder under sommaren. Det får vara nog nu! Det som är viktigt för oss är att ha saker inplanerade som man ser fram emot. Vi har lärt oss att det är viktigt mitt i allt. I höst blir det en resa Elias ska göra tillsammans med kompisar, sen ska vi till London i november tillsammans med Elias syster Linnea och hennes kille. Sen är det ju typ jul. Och det är mys. Nu är det Idol tittande. Alf ville också vara med och titta men eftersom Idol börjar precis vid hans sovtid så är det svårt att hålla sig vaken.

Jag vet. Det börjar bli en hundblogg. Men man kan ju inte låta bli. Elias härliga stämma i bakgrunden. Ha en fin kväll!