Taggarkiv: cancer

#hopeful

Jag postade en text på min instagram (@lottarydb) som jag tänkte att jag även kan posta här. Jag är med i ett projekt som heter #hopeful som jag ska skriva mer om i ett annat inlägg. Deras tankesätt går verkligen hand i hand med hur vi levde, och hur jag lever och tänker nu. Här kommer bilden och texten från instagram;

IMG_9159

Yes I am. Sen den första dagen till den sista. Alltid. Trots hårda och dystra ord från läkare. Nej vi var inte naiva, men vi vågade och valde ändå att hoppas och tro. För det var det sättet som gav oss mest. Du kan alltid välja vad du ska fokusera på, det finns alltid alternativ. Vi valde att se det fina och ljusa i livet – och vi valde att tro och hoppas. Valde att inte fokusera så mycket på det andra – trots att vi innerst inne egentligen från början visste vad som skulle ske. Det var vårt sätt att finna styrka och nu är det precis så för mig. Jag älskar livet. Jag har ju fått chansen att leva! Förstå vilken gåva. Förstå att vi som än finns kvar på denna jord får den chansen. Så ta vara på allt livet har att ge på ditt eget bästa sätt. Livet har inga garantier. Men livet i sig är fullspäckat med en massa fina vackra stunder. Njut av allt – and make the most of it 🌟 #hopeful

What screws us up most in life…

Hej fina ni,

livet rullar på. Dagarna kommer och dagarna går. Jag har varit i Milano med en vän några dagar. Hur håller Italienarna vikten? God mat, gott vin och supergod glass. Det var fina dagar, men det är alltid lika skönt att komma hem igen. Uppskattar det liksom ännu mer när man varit borta några dagar.

IMG_8788IMG_8977IMG_8978IMG_8793IMG_8979IMG_8884

Vi hade ett så inspirerande samtal i senaste avsnittet med Mouna Esmaeilzadeh. Vi pratade bland annat om det här med att känna lycka eller att vara lyckad. Att det inte är samma sak. Hur många söker inte lycka? Det gör vi alla såklart. Men jag tror att vi många gånger tror och tänker att livet ska bli på ett sätt, har en tydlig plan i huvudet dit vi vill. Och visst finns tillfredställelse i när livet väl kommit dit man tänkt. Men jag tror inte det är där den sanna lyckan finns. Och vad händer om livet tar sidospår och blir något helt annat? Jag och Elias hade ett tydligt mål med vårt liv. Vi hade precis flyttat hem från Norge och tanken var ju såklart något helt annat än de tre åren som blev. Kantade med sjukhusbesök, rädsla och cancer.

Och det behöver inte vara så radikala sidospår som vi fick vara med om. Det räcker nog med ett litet sidospår åt ett håll som inte var tänkt för att påkalla en misslyckande känsla. Jag tycker det här uttrycket förklarar det så bra;

e6291399b63a7fdbeb05e08b06ff17ee--remember-this-something-to-remember

Det jag försöker komma fram till är att vi alla går igenom sidospår och ”misslyckanden” här i livet, det jag lärt mig under dessa tre år, och även ska jag säga, innan dessa tre år då jag även då gick igenom en annan slags kris ett par år innan är att det gjort att jag växt som människa. Livet är inget instagram konto. Livet tar sidospår. Ibland måste vi bara ner i djupet för att sedan ta oss upp, starkare. Jag tror nog ändå alla människor kan relatera till detta. Det finns inget liv som är en rak pil uppåt. Vår hjärna har en fantastisk förmåga att anpassa sig. Fantastisk. Hur hade jag och Elias annars kunnat anpassa oss till vår situation och haft tre fantastiska år? Fullt av lycka och kärlek – när vi innerst inne visste åt vilket håll det var påväg att gå?

Ta vara på livet hörni, väx av era misslyckanden och sidospår. Upptäck nya vägar. Utvecklas. Nuuuuuu måste jag skynda mig. Ikväll blir det Håkan Hellström på stadion, innan det en dag på stan med bästa vänner. Kram!

Lyssna på avsnittet här om ni vill.

Cancersnack avsnitt 12 – och lite annat

Avsnitt 12 finns nu ute. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg pratar vi om olika förväntningar som läggs på en då du bland annat som jag går igenom sorg. Och även Emma som lever med en obotlig cancer som i sig såklart är en stor sorg. Jag berättar om reaktionen från min vän och Emma berättar om relationen med sin pappa som hon till och med klippte bandet med under en kort tid då hon kände att de var för olika i hur de hanterade hela cancer situationen.

IMG_8120

I tidigare avsnitt har vi pratat om hur vi fortfarande kan ha ett ganska ålderdomligt sätt att se på sorg. Att man förväntas vara på ett visst sätt eller ha det klassiska sorgeåret. Jag tror också på sorgeår. Alla högtider och alla speciella situationer du upplever första gången utan din kära som lämnat dig kommer göra ont, kommer kännas. Men det gamla kyrkliga sorgeåret i det att du som änka ska gå svartklädd och kika ner i marken under ett års tid är väl förbi, eller? Det finns inget som säger att jag saknar min man mindre bara för att jag skrattar som en galning, har en massa energi eller inte gråter varje dag. Eller att min sorg är ”över”. Men ändå så känns det som att det ligger kvar någon liten liten del i det här gamla. Det kan sticka i människors ögon då någon som förlorat någon börjar fungera normalt lite ”för” snabbt. Se bara på hur det var för Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin Han träffade en ny kvinna ganska snabbt efter och det blev ju väldigt omdiskuterat. Han menar på att han träffade henne, kunde sörja tillsammans med henne, fick energi och själv gjorde ett val och valde den vägen ganska snabbt. Den ljusa vägen, som fungerade för honom. Som gav honom mest. Han hade utvecklat, enligt mig, en enorm personlig mognad som förstod hur situationen var och kunde välja väg. Alla kommer vi förhoppningsvis dit, men det tar olika lång tid för alla därför att vi är olika som människor.

Jag förstår att jag inte mår bättre av att nu strunta i att fokusera på mig och mitt liv. Jag förstår att jag inte kommer att få Elias tillbaka. Det går inte hur mycket jag än vill och hur många tårar jag än fäller. Jag har fortfarande dagar då allt kommer över mig. Och då låter jag mig själv kapitulera. Vara där i den bottenlösa känslan. Men jag vet att jag kommer resa mig igen. Och nu har jag kommit till det stadiet att jag då när jag väl reser mig igen, står stadigt och har mycket energi att ge. Jag är så sugen på livet och på vad allt det innebär. Jag har ju fått chansen. Chansen att få leva! Jag är så sugen på att vara lycklig. Det finns ett uttryck jag tycker om – de enda gångerna jag backar är när jag tar sats. Lite så ser jag på mina bakåtkliv just nu.

Men. Det jag ville komma fram till med detta inlägg var nog mer att då min vän utrycker sig så mot mig så. 1 – hon säger att hon ”nog inte skulle känna så” vilket är ren oförståelse. För hon har ingen ingen ingen aning om hur hon skulle känna efter 3 år och fyra månader med cancer och allt var det innebär. 2 – att jag ofrivilligt får dåligt samvete för att jag precis sagt att jag kan ha lyckliga stunder beror inte på hennes kommentar, det beror på hur omvärlden ser på sorg och sorgeprocessen idag. Vilka normer vi i samhället har idag. Undermedvetet har jag präglats av detta och får en skopa dåligt samvete för att jag kan skratta så jag gråter och ha genuina lyckliga stunder då jag  går igenom sorg. Jag borde kanske inte, det är fel? Hjärnspöken sätter igång. Jag förstår det att det är så. Och det är sorgligt i sig, men tyvärr ingenting jag kan göra något åt. Jo jag kan skriva och prata om det. Och jag kan ha en medvetenhet om det. Det är vad jag kan göra. Och försöka slopa det dåliga samvetet. Men det är inte så lätt ibland.

Lyssna gärna och tack för er fina respons på inlägget innan!

KLICKA HÄR!

Eller i din podcast app!

Vänner och cancerns förväntningar

Jag har haft en så himla fin helg. Den började med att jag och min vän Cia var på Let´s dance i fredags, så mysigt. Och vet ni vad vi gjorde efteråt, vi gick ut och dansa. Hela natten lång. Så himla befriande. Dagen efter träffade jag fina Sara och herregud vad jag är glad att jag träffat henne. Vi är så lika på många sätt och hon förstår mig dessutom som ingen annan. Vi har alltid så mycket att prata om och jag skrattade verkligen så magen värkte. Vi gick och köpte varsin svinsnygg bikini till vår resa vi ska göra till Palma i juni. Sedan åt vi en mysig middag och gick efter det på Skönheten och Odjuret, vad den filmen är fin. Dagen efter, alltså på valborg, träffade jag mina fina vänner Anna och Linnea för middag. Vänner alltså. Älskade vänner.

Avsnittet som släpps imorgon pratar jag och Emma omvärldens förväntningar då man lever med cancer. För visst känns det som att det finns ett förväntat sätt i hur du bör förhålla dig till hela situationen. Till exempel då du som jag är i sorg. I lördags träffade jag en bekant som frågade hur jag mår idag,  jag svarar och får ett svar tillbaka som känns. Och inte på ett positivt sätt. Vi diskuterar det i det kommande avsnittet. Värderingar om hur jag hanterar hela denna process får jag slängt på mig hela tiden just nu – hur kan du känna så, att du orkar det, jag skulle aldrig…, att du ens kan skratta just nu osv. Ibland känns det nästan som att det provocerar att det finns ljusa, fina och lyckliga dagar. Ibland känns det som att just det inte är lika accepterat som då man har sina mörka, sorgliga, förjävliga dagar. Det kanske många inte förstår (…ingen kan förstå någon annans situation och känslor, någonsin) är att då du lever med cancer så länge, då du lever med en livshotande sjukdom i flera år och i mitt fall som nära anhörig, så bearbetar du väldigt mycket under hela sjukdomstiden. Medvetet och även undermedvetet. Är du med om ett dödsfall i din nära omgivning i form av olycka, kan jag tänka mig, blir chocken mer påtaglig och bearbetningsprocessen efteråt längre. Men vad vet jag, jag har inte varit där, men som sagt – jag kan tänka mig. Jag är bara så trött på att jag bara inte kan få vara i min sorg i fred. Och ha alla mina känslor i fred. Låt mig vara lycklig ibland – ni anar inte hur mycket jävla skit jag har varit med om i så många år. Jag har rätt att vara lycklig nu. Jag har rätt att skratta så magen värker. Jag har rätt att tänka på mig själv och min framtid. Jag har rätt att få känna mig fri från cancer. Jag har varit där fullt ut för min man i tre år. Fullkomligt satt mig själv åt sidan. Nu är det min tur. Sorgen kommer aldrig lämna mig. Saknaden kommer ständigt att följa med mig genom livet. Men nu är det min tur att ta plats. High five på den Elias. Jag vet att du fullkomligt håller med mig. Helt övertygad.
IMG_8093

Cancersnack – avsnitt 10

IMG_7851

Avsnitt 10 med fantastiska Josefin Hägvide 🌟 Josefin var 28 år då hon drabbades av akut lymfatisk leukemi (all) och hennes dotter var då endast 3 månader. Hon berättar hur hennes dotter höll henne och hennes man över vattenytan men också om alla skuldkänslor av att inte räcka till. Josefin är en riktig 🌟 och något att inspireras av. Lyssna för att höra hennes story ❤️ Länk; http://www.radioplay.se/podcast/cancersnack?episode-id=33105 Eller här; https://itunes.apple.com/se/podcast/9-livet-i-fokus/id1205544242?i=1000384359121&mt=2

Cancersnack 9

IMG_7754

Avsnitt 9 av Cancersnack finns nu att lyssna på. Vi pratar om hur det är att leva med obotlig cancer – som drabbad och som närstående. Eller vad vi använde och använder för verktyg för denna vardag. Det är inte tungt. Inget andetag måste hållas när du trycker på play. Det är bara ett samtal om obotlig cancer. Om livet. Om hur vi gör. Vi diskuterar även DN artikeln om metaforer och våra tanker kring kost och cancer. Lyssna gärna fina ni. Och vi skulle bli så glada om ni ville recensera inne på iTunes så att fler hittar till oss.

Lyssna HÄR eller HÄR eller i din podcast app såklart.

Avsnitt 6 – Cancersnack

Idag släpptes avsnitt 6 av vår podcast Cancersnack. Vi bjöd återigen in psykologen Frida Grape från psykologpartners och är så glada att hon ville gästa oss igen. Hon hjälpte oss att försöka bena ut några begrepp, såsom verklighetsglapp och identitetskris. Vi pratade också om sex och infertilitet. Det blev helt enkelt lite av allt möjligt i dagens avsnitt. Men så får det vara ibland. Lyssna, prenumerera och recensera gärna så blir vi gladast i världen.

Finns att lyssna på HÄR eller HÄR. Eller i din podcast app.


IMG_7099

Det nya avsnittet…

IMG_6920

”I ett soligt Sandhamn 2015. Det var här Cancersnack började ta form, utan att vi egentligen visste om det. Vi diskuterade frustrerat och passionerat cancer och alla tankar vi hade. Hur lite det pratades om cancer och hur fördomarna, följt av rädslan, fanns vart vi än vände oss. 
Vi ville så mycket och sen dess har mycket hänt. Lottas man Elias levde. Min tumör växte inte. Tankarna och idéerna vi hade då har ändrats. Tvunget ändrats. Livet med cancer är en vardag i ständig förändring, både som drabbad och närstående. Vi vet att både glädje och sorg måste få dela rum med varandra. I dagens avsnitt pratar vi om sorgen. En annan dag tar vi glädjen. Podden blir lite annorlunda än vi tänkt, men minst lika viktig ändå. /Emma”


Dessa ord skrev Emma igår kväll. Nytt avsnitt ligger ute HÄR eller HÄR. Eller där poddar finns. Det handlar om vad som har hänt. Jag kände att eftersom vi redan delat med oss så mycket av våra egna storys så var detta viktigt för mig att göra för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra denna podcast. Det blir som en hyllning till min älskade man. Han hade aldrig velat något annat. På ett sätt blir det ännu mer verkligt nu. De tidigare avsnittet spelade vi ju in i slutet av sommaren.

Just nu sitter jag på ett café på stationen och väntar på Emma. Idag ska vi träffa en person för en intervju. På onsdag en annan. Nu ska vi ta in andras storys. Jag vet att det är bra att berätta och det är bra att höra. Ingen är själv i det här.

Ha en fin fredag!

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688