Taggarkiv: cancer

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Jag sprang

IMG_6629IMG_6630

I förrgår var jag ut och sprang. För första gången sedan allt. Det blev cirka 4 km och jag har träningsvärk. En påminnelse om att ingenting är som det ska. Om att min värld har kastats omkull. Maratonet som är bokat i april känns ju inte nära direkt. Jag lägger ingen prestige i att jag måste klara av det bara för att jag är anmäld. Springer du ett maraton måste du också ha tränat inför ett maraton, annars går du sönder. Jag kan inte försätta min kropp i den stressen än. Men 4 km går bra. Det gjorde mig gott. I april åker vi till Paris. Jag, min bror John, mina föräldrar och Elias kusin Andreas. Andreas och John springer maraton. Jag hejar på. Vi kommer att bo i lägenheten Elias bokat för några månader sedan. Det känns fint.

Dagarna rullar på nu. Därför att dom måste rulla på. Därför att det inte går att göra på något annat sätt. Även om jag ibland känner för att stoppa tiden helt. Stanna den, trycka på paus. För ju mer tid som går desto längre bort känns du och den känslan är jag rädd för. Snart har det gått två månader sedan jag träffade dig. Det är så jävla förbannat konstigt. Jag kikar ibland på bilderna från Thailand och slås av hur vi levde och hur vi tänkte. Då var det ju fortfarande livet som präglade vardagen. Inte cancer eller. Död? Inte död. Från att ha levt för dagen, njutit av solen och pratat om dykning och koraller till något annat.

Jag går ofta igenom i huvudet den sista tiden. Den sista månaden efter att vi kom hem från Thailand. Det gör ont men jag tror att den måste bearbetas. Det var mycket som hände. Så starka upplevelser. Så mycket smärta. Men det var också fint. Vi fick så fina stunder. Och det värsta jag gjort i hela mitt liv. Då jag tillslut var tvungen att be dig ge upp. Fråga dig om hospice. Jag hade gjort allt för att kunna ta bort den smärtan i dig då. Jag blir egoistisk och tänker att min situation i det läget var värre än din situation. Hemska hemska tanke men vad jag skulle velat byta plats med dig då. Låta dig vara den starka så jag bara kunde få vara den svaga. Den som då i det läget bara totalt fick rasa. Låta dig ta hand om mig. Men istället fick jag vara den starka. Den som skulle hålla ihop. Den som skulle få se din inställning du alltid haft slitas ifrån dig. Den som fick se dig ge upp. Den känslan kommer föralltid prägla mig. Jag bearbetar den mycket. Fan alltså. Hemska hemska sjukdom.


Verkligen TACK för all den fina responsen vi fått för podden. Jag har sedan vi drog igång det projektet igen fått mer energi. Det känns så bra att göra det här. Därför att vi behöver prata om det svåra. Att prata om det läskiga kanske gör det lite mindre läskigt? För att vi borde ha ett mer inkluderande samhälle. Och för att det finns så mycket som skulle kunna förändras. Och en podcast ligger i tiden. Det här blir min förlängning av dig. 

Premiär Cancersnack!

Idag är en dag jag känner att du är här. För denna dag har du väntat på. Kanske till och med mer än vad jag själv väntat. Denna dag hade du varit stolt. Jag hör dina ord. Känner dig nära. För i detta projekt har du alltid varit så närvarande. Så engagerad. Så levande. Kanske är det därför jag känner det så starkt. Att du finns här med mig idag. För idag är det premiär min älskling. För vårt gemensamma projekt vi har tillsammans med Emma.  Idag är det premiär för vår podcast Cancersnack. 

Vi gör denna podcast i samarbete med Radioplay och Bauer Media. Vi gör det därför att vi brinner för detta ämne. För att ingen ska känna sig ensam. För att vi vill dela våra historier och för att vi vill dela andras. För att påverka. För att tillsammans ge cancern ytterligare en jävla käftsmäll. Jag gör det för dig. För dig min älskling och DET ger mig så mycket tillbaka.

Det första avsnittet spelade vi in i slutet av augusti hemma i vår lägenhet. Du hade ställt in naturgodis och vatten till oss där vi satt i ett av våra rum. Du hade ställt in ljudet och tassade runt där utanför i lägenheten och var så tyst du kunde för att inte störa. Lyssnade sedan igenom och gav feedback. Jag saknar dig idag min älskling. Ville ju att vi skulle vara med om detta tillsammans. Lyssna på första avsnittet tillsammans. Jag blir så arg att det inte fick bli så.  Även om det inte går så vet jag ändå. Idag finns du med mig.

Eftersom avsnitten inte riktigt ligger i tiden än så handlar det första avsnittet om besked. Vi spelade som sagt in det i slutet av augusti. Mycket har hänt på dessa månader. Men vi börjar där det en gång började. Lyssna gärna! Prenumerera gärna! Följ oss på instagram; Cancersnack.

1500x1500

Expediton mot cancer

Jag fick ett mail härom dagen från en kille som heter Olof Garnegård. Han skrev och berättade om sin historia där han för ett år sedan drabbades av ögon cancer. Hans dröm har varit att bli polis och han beskriver det som att det värsta inte var att han nu hotades av att dö tidigare utan att hans drömmar gick i kras. Olof är idag nästan blind på ena ögat men trots det hårda slaget med cancern har han inte slutat fightas och han beskriver det med egna ord såhär;

”- Jag har alltid varit driven av äventyr och för tre veckor sedan såg jag att Fjällräven söker deltagare till en polarexpedition mellan Norge och Sverige på 30 mil med hundspann. Två deltagare väljs från varje land. Fler än tio länder deltar. En av två per land väljs ut av svenska folket.

Mitt budskap med min ansökan är att inte ge upp i livet trots hårda motgångar. Det spelar ingen roll om en du får en svår sjukdom, tappar livsgnistan eller om en familjemedlem mår dåligt. Fortsätt kämpa för vad du tycker om i livet och du kommer förhoppningsvis må bättre. Jag har inte sökt till denna tävlingen enbart för att vinna utan för att dela med mig av min hårda historia. Jag vill inspirera andra till välmående.”

Så himla bra skrivet och sån himla kämparglöd. Han vill ju såklart sprida detta så mycket som möjligt nu så han kammar hem en plats. Och klart att vi hjälper honom till det och går in och röstar, eller hur!?

Klicka HÄR för ansökningsvideon. Och HÄR för att rösta. Tack!

img_5572

Hej mitt vinterland

Men hej vinter! Välkommen. Någon mer än mig som tycker det är mysigt? Okej, jag var inte så glad när jag cyklade till jobbet i snöstorm imorse. Det var svårt att vara glad då, haha. Men nu ikväll tog jag och Alf en långpromenad och det var mysigt. Det blir så mycket ljusare ute. Bara det får hålla i sig nu! Regnslask vill vi inte ha.

Idag är det två veckor kvar till Thailand. Mmmm… Har nog aldrig längtat så mycket som denna gång. Elias tycker jag bara tjatar om Arlanda hela tiden. Haha! Men hur mysigt är det inte att gå runt på Arlanda, köpa en god kaffe, kika lite i taxfree och sedan välja böcker i pocketshop man ska läsa under sin semester i solen? Alltså, det bästa. Helt klart halva grejen. Man har ju liksom allt mys framför sig.

Tack så mycket för alla reaktioner på mitt tidigare inlägg! Det var så skönt att skriva av sig. Och det var så fint när ni skrev ”medsystrar i natten”. Tänk på det när ni vaknar upp med den där klumpen i magen mitt i natten. När man känner sig som ensammast i världen. NI ÄR INTE ENSAMMA. DU är inte ensam. Och tankesättet ”helvetes nätter som blir till härliga dagar sen” , så fint!! Så har jag försökt tänka. Någonstans måste den ju ut, den där oron och ångesten. Men när känslorna kommer ut ja då kan man också till viss del släppa dem sen. Det är mycket oro för min del just nu. Jag tror det kan ha att göra med att det just nu är behandlingsuppehåll. Under behandlingstid finns en trygghet som säger att något aktivt görs. Men min oro blir också mindre pågrund av min man. Han är så grym så det är inte klokt. Igår sprang vi ute, jag 5 km och han 2,5 km. Jag imponeras bara så himla mycket av honom så det är inte klokt.

Nu blir det middag alá ihopslängd grönsakswok med kål och råris. Kram!

Hoppas snön ligger kvar sp vi kan ge oss på detta! (bild från 2015)
Hoppas snön ligger kvar så vi kan ge oss på detta snart.  (bild från 2015)

 

Alla helgons dag

15007556_10154010974340814_1518685721_o

14976273_10154010975070814_1021098767_o

14954305_10154010975040814_2139731906_o

14923989_10154010975150814_2138685404_o

Som vanligt tänder vi ljus nere vid minneslunden där Elias mamma finns. I år tände vi även ljus för mormor och farmor som nyligen lämnat oss. Varför måste det vara så, att människor som man älskar lämnar oss. Alla helgons dag är en fin dag som får oss att minnas och att sakna lite extra. Nu blir det mys deluxe hemma med min bästa. God mat, lite vin och film. Tänk vad jag är rädd om honom.

Men FUCK that

Godmorgon!

image

Ledig dag. Elias åkte tidigt imorse för att jobba lite med Esatto, men fasen vilken strulig morgon det blev. Ni vet när allt som inte får hända händer så han missade första tåget som var tänkt att ta. Och allt allt strulade. men vet ni vad han gör? Den här veckan har han fått reda på att kirurgi ej går, han har även fått reda på att han ej kan vara med i en behandlingsstudie han önskat. Det har varit en tung vecka. Men vet ni vad han gör? Jo, han tar ett djupt andetag och ger sig iväg, trots att allt allt han ville bara var att stanna hemma och SOVA. Vi lever just nu med en klump i magen efter det senaste beskedet. Oron. Trots att det nu i november gått tre år sedan beskedet så är det inget som är annorlunda för oss. Vi lever fortfarande ständigt med detta. Upp och ner går det verkligen, aldrig någonsin under dessa tre år har vi kunnat andas ut. Jag minns inte längre med jag tror att det är sex operationer, och fyra behandlingskurer. Men TROTS detta så lever vi och är glada. TROTS detta går vi upp på morgonen. TROTS när allt bara går fel så tar vi ett djupt andetag och fortsätter. Vet ni varför? LIVET pågår. Cancer pågår och härjar runt också, den gör som den vill. Men livet ska fan inte få göra vad den vill med oss. Vi STYR vårt liv. Vi lever ett liv med cancer, cancer lever inte ett liv med oss. Fuck that. 

Ville bara få ur mig det. Puss

imageimage

Ni har väl inte glömt bort att livet är skört?

Livet rullar på. Jag och E kommer in mer och mer i en normal vardag igen. Men så ibland kommer livet och knackar på och säger;

– …men hallå där, kommer ni ihåg att livet är skört? Så skört att det på en sekund kan gå i spillror. I tusen bitar, försvinna. 

Idag var en sådan dag. Men även fredagen var en sådan dag. I fredagskväll krockade mina föräldrar och min lillebror med en älg. I 100 km/h kl halv åtta, i mörkret dök det helt plötsligt upp en stor älg mitt framför bilen. Som en skräckfilm där det helt plötsligt dyker upp ett spöke eller ett monster framför vindrutan på bilen, precis så. Älgen slungades rakt in i framrutan och flög sedan över bilen. Rutan krossades och taket trycktes ner. Mina föräldrar och bror skadades inte, det var mycket pågrund av att min pappa som körde bilen lyckades parera undan och aldrig släppte ratten. Och det var mycket pågrund av tur. Änglavakt. Men chocken. Och påminnelsen om hur skört livet är. Försök att undvika att köra nu när det börjar bli mörkt. Håll hastigheten. Håll avstånd. Tänk på allt vad gäller säkerhet. Kom ihåg det.


Idag fick vi svar ifrån onkologen vad som sades på leverkonferensen. Där man granskade bilderna mer och gjorde en bedömning om det går att göra något kirurgiskt, där alternativet denna gång var om det går att bränna bort de tumörer som finns. Han ringde nyss och meddelade att den största sitter illa till att det ej går. Det är för stor risk. Det kommer alltså inte kunna göras något mer kirurgiskt. Och detta tyngde ju såklart ner. Jävla helvetes skit, rent utsagt. Som jag skrev innan så har vardagen på senaste tiden blivit lite mer just vardag. Men så kommer dessa små påminnelser. Som ju inte alls är små. Som egentligen är himla stora och enorma påminnelser om hur skört detta liv är och som säger att vi ska vara rädda om varandra och om det liv vi har.

Vi tänker aldrig aldrig ge oss. Som vanligt. Vi kommer att kämpa på och vi kommer inte att tro på att det inte finns mer att göra. Så är det bara. Men just precis nu måste det få vara tungt och hemskt och allt det där ett tag.

p1070364

D – Vitamin

Kan vi snacka lite om det här med D-vitamin? Äter ni det vintertid? Jag har börjat forska allt mer kring denna lille superdupervitamin och börjar inse mer och mer hur himla otroligt viktig den är för oss.

d-vitamin-solig_dag

Några punkter D vitamin kunskap som jag nyligen lärt mig. Visste ni att?

  • Ungefär 4000 studier kommer ut varje år om D-vitamin. Det forskas alltså en hel del.
  • Solen måste stå minst 45 grader upp på himlen, vilket innebär att vi i Sverige får i oss D vitamin några veckor före och efter midsommar. (…) Men vi kan få i oss D vitamin genom kosten, bland annat genom fisk. Problemet är väl att man för att få i sig tillräcklig mängd D-vitamin ska vi äta fisk två gånger om dagen. Det är ju med andra ord väldigt svårt att få i sig den mängd D vitamin vi behöver endast genom vår kost.
  • Det krävs en D vitamin för varje vit blodkropp att aktiveras (vita blodkroppar som hjälper oss från sjukdomar, såsom förkylningar och influensa). D vitamin bristen kommer alltså påtagligt när hösten börjar komma, att så många blir sjuka när hösten kommer beror alltså till en väldigt stor del av D vitaminbrist.
  • Forskning har visat att bland annat risken för bröstcancer och tjocktarmcancer minskar om man äter D vitamin.
  • Man ska vara ute i solen mitt på dagen (utan solskyddsfaktor) minst 20-30 min om dagen för att få i sig tillräcklig mängd D vitamin.
  • Forskning har visat att D vitamin hjälper mot depressiva symptom. Personer som känner sig nedstämda eller deprimerade kan i själva verket bara lida av D vitamin brist. Vår depressioner, då man har varit utan D vitamin länge kan alltså bero på D vitamin brist.
  • … eller det här med ”VAB”ruari? Då man har varit utan D vitamin väldigt länge, förmodligen beror på D vitaminbrist. Denna månad har vi nämligen bara i våra nordiska länder.
  • D vitamin sätter sig ytligt på huden till en början. Du ska inte duscha med tvål minst 30 min efter solexponering för att kroppen ska hinna uppta den mängd huden tillförts.
  • … och så vidare, denna lista kan göras lång. Himla lång.

Jag tycker detta är så himla intressant. Jag äter 5000 IE två- tre gånger i veckan. Elias äter dock betydligt mer. Man har sett att daglig dos inte behöver tas eftersom att D vitamin lagras i kroppen. Man kan därmed boosta kroppen med höga doser med jämna mellanrum.  Fakta om D vitamin här, här, här och här. 

Har ni lyssnat på denna podcast förresten? Sjukt intressant.

Det är vinter här!

14700988_10153970462380814_292050607739118390_o

Läget just nu; raggsockor, eld i kamin och raggsockor. Det är vinter häruppe (en stuga strax utanför Sveg i Härjedalen). Vi har varit ute med båten och fiskat (en av Elias favoritsysslor) det har snöat och blåst. Riktigt mysigt, haha. Inte så mysigt kanske men uppfriskande minst sagt. Och dock väldigt mysigt när man väl kommer in igen och kan värma sig.

14615775_10153970475475814_2708119805967664913_o
Obs, båten på bilden har ingenting att göra med dagens äventyr.

Det är min släkt som har en stuga här, denna helg är min pappa på älg jakt häruppe. Det är skönt att få komma bort ibland, mobilerna funkar knapp, nätet funkar knappt, det enda man kan göra är att läsa bok, kika TV eller spana efter björnar. Jag lovar en gång för en massa år sedan såg man spår strax utanför stugan, hur spännande!? Efter det verkar björnen dock inte hittat hit igen. Man kopplar verkligen av här även om en helg räcker lagom och det ska bli minst lika mysigt att komma hem igen. Nu blir det mer te, gryta till middag och Så mycket bättre på TV.