Taggarkiv: Cancersnack

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Jag sprang

IMG_6629IMG_6630

I förrgår var jag ut och sprang. För första gången sedan allt. Det blev cirka 4 km och jag har träningsvärk. En påminnelse om att ingenting är som det ska. Om att min värld har kastats omkull. Maratonet som är bokat i april känns ju inte nära direkt. Jag lägger ingen prestige i att jag måste klara av det bara för att jag är anmäld. Springer du ett maraton måste du också ha tränat inför ett maraton, annars går du sönder. Jag kan inte försätta min kropp i den stressen än. Men 4 km går bra. Det gjorde mig gott. I april åker vi till Paris. Jag, min bror John, mina föräldrar och Elias kusin Andreas. Andreas och John springer maraton. Jag hejar på. Vi kommer att bo i lägenheten Elias bokat för några månader sedan. Det känns fint.

Dagarna rullar på nu. Därför att dom måste rulla på. Därför att det inte går att göra på något annat sätt. Även om jag ibland känner för att stoppa tiden helt. Stanna den, trycka på paus. För ju mer tid som går desto längre bort känns du och den känslan är jag rädd för. Snart har det gått två månader sedan jag träffade dig. Det är så jävla förbannat konstigt. Jag kikar ibland på bilderna från Thailand och slås av hur vi levde och hur vi tänkte. Då var det ju fortfarande livet som präglade vardagen. Inte cancer eller. Död? Inte död. Från att ha levt för dagen, njutit av solen och pratat om dykning och koraller till något annat.

Jag går ofta igenom i huvudet den sista tiden. Den sista månaden efter att vi kom hem från Thailand. Det gör ont men jag tror att den måste bearbetas. Det var mycket som hände. Så starka upplevelser. Så mycket smärta. Men det var också fint. Vi fick så fina stunder. Och det värsta jag gjort i hela mitt liv. Då jag tillslut var tvungen att be dig ge upp. Fråga dig om hospice. Jag hade gjort allt för att kunna ta bort den smärtan i dig då. Jag blir egoistisk och tänker att min situation i det läget var värre än din situation. Hemska hemska tanke men vad jag skulle velat byta plats med dig då. Låta dig vara den starka så jag bara kunde få vara den svaga. Den som då i det läget bara totalt fick rasa. Låta dig ta hand om mig. Men istället fick jag vara den starka. Den som skulle hålla ihop. Den som skulle få se din inställning du alltid haft slitas ifrån dig. Den som fick se dig ge upp. Den känslan kommer föralltid prägla mig. Jag bearbetar den mycket. Fan alltså. Hemska hemska sjukdom.


Verkligen TACK för all den fina responsen vi fått för podden. Jag har sedan vi drog igång det projektet igen fått mer energi. Det känns så bra att göra det här. Därför att vi behöver prata om det svåra. Att prata om det läskiga kanske gör det lite mindre läskigt? För att vi borde ha ett mer inkluderande samhälle. Och för att det finns så mycket som skulle kunna förändras. Och en podcast ligger i tiden. Det här blir min förlängning av dig. 

Premiär Cancersnack!

Idag är en dag jag känner att du är här. För denna dag har du väntat på. Kanske till och med mer än vad jag själv väntat. Denna dag hade du varit stolt. Jag hör dina ord. Känner dig nära. För i detta projekt har du alltid varit så närvarande. Så engagerad. Så levande. Kanske är det därför jag känner det så starkt. Att du finns här med mig idag. För idag är det premiär min älskling. För vårt gemensamma projekt vi har tillsammans med Emma.  Idag är det premiär för vår podcast Cancersnack. 

Vi gör denna podcast i samarbete med Radioplay och Bauer Media. Vi gör det därför att vi brinner för detta ämne. För att ingen ska känna sig ensam. För att vi vill dela våra historier och för att vi vill dela andras. För att påverka. För att tillsammans ge cancern ytterligare en jävla käftsmäll. Jag gör det för dig. För dig min älskling och DET ger mig så mycket tillbaka.

Det första avsnittet spelade vi in i slutet av augusti hemma i vår lägenhet. Du hade ställt in naturgodis och vatten till oss där vi satt i ett av våra rum. Du hade ställt in ljudet och tassade runt där utanför i lägenheten och var så tyst du kunde för att inte störa. Lyssnade sedan igenom och gav feedback. Jag saknar dig idag min älskling. Ville ju att vi skulle vara med om detta tillsammans. Lyssna på första avsnittet tillsammans. Jag blir så arg att det inte fick bli så.  Även om det inte går så vet jag ändå. Idag finns du med mig.

Eftersom avsnitten inte riktigt ligger i tiden än så handlar det första avsnittet om besked. Vi spelade som sagt in det i slutet av augusti. Mycket har hänt på dessa månader. Men vi börjar där det en gång började. Lyssna gärna! Prenumerera gärna! Följ oss på instagram; Cancersnack.

1500x1500