Taggarkiv: En anhörigs dagbok

Det här med framtiden…

Sån himla mysig promenad och fika i förmiddags med den här tjejen. Elias åkte iväg på röntgen och senare möttes vi upp på sjukhuset för behandling. Då jag och Sara promenerade igenom Hagaparken pratade vi om det man uppmanas göra och det man även uppmanar sig själv att tänka när man är i en sådan situation som vi är i. Det här med att försöka fokusera här och nu. Inte sticka iväg i tankarna. Inte tänka tjugoåtta olika scenarier om hur framtiden kan komma att se ut. Här och nu. Och hur lätt det egentligen är? På riktigt? Är inte människan skapt så att vi alltid tänker och visualiserar in i framtiden? Vem sjutton tänker bara ett halvår framåt? Men när man på något sätt drabbas av cancer, ja då måste man tänka här och tänka nu. Här och nu och namaste och allt det där. För det är ju bara att knäppa med fingrarna så ändrar man sitt tankesätt. Det är det bästa sättet att tänka och på ett sätt det enda man kan tänka. Men ibland är det bara så jävla svårt.

image

Förmiddagen gick fort och nu är det behandling som gäller. Det är så konstigt men det har nästan blivit som en vardag. Man kommer hit, han får sin behandling och sedan är det klart och vi kan återgå till vardagen. Det är numera ett naturligt inslag i vårt liv.

image

Idag är alltså andra dosen av en behandling som startade igår. När vi igår kom in i det stora behandlingsrummet där behandlingsstolarna står uppradade som en stor ring satt redan en äldre kvinna i en av stolarna och fick sin behandling. Vi hade varit lite stressade och kom nästan inrusande in i rummet. Elias satte sig på sin plats och sjuksköterskan började göra klart för behandling, satte nål i portacaten och började reda ut alla slangar. Vi hejade glatt på den äldre kvinnan då vi kom in. Inget mer med det. Hon fick sin behandling, nu skulle Elias även få sin. Men vad var det egentligen med hennes blick, det var någonting. Efter en snabb reflektion var det så tydligt. Hennes blick talade så väl. Vi är alldeles för unga för denna plats. Vad gör vi här? Vi är så fel. Den aha upplevelsen som den blicken gav. Den beskriver ganska väl just nu hur allt känns. Det där som kan vara så himla svårt att förklara då man får frågan. Allt är ju bara som vanligt. Eller nej. Just det…

Fina dag

image

Aldrig träffats tidigare men tiden flög fram. Så mycket gemensamt. Två olika liv men två liv som varit med om så mycket oförutsägbart de senaste två åren. Sara driver ”En anhörigs dagbok”. En blogg om henne och hennes mans kamp mot Glioblastom. En mycket aggressiv hjärntumör som slog ner som en bomb i deras liv för två år sedan. Hennes man orkade tyvärr inte tillsist och somnade in tidigare i våras efter två års kamp. Jag har följt hennes blogg som beskrivit så mycket liknande känslor som jag själv och vi går igenom. Det är få som förstår på riktigt. Sara förstår. Det var fint att träffas idag. Vi har båda stått bredvid och maktlöst sett på. Vi pratade mycket om det. Hur man så många gånger varit där, längst ner på botten men ändå tagit sig tillbaka upp. Och när man återigen står upp rakt så förstår man aldrig hur sjutton det gick till. Men man tar sig upp igen. Alltid. Tack för idag fina Sara. Jag beundrar dig för din styrka.

Efter det var jag och Elias på bio. När vi bodde här förut så gick vi alltid på biografen Saga på Kungsgatan. Det är något charmigt över den biografen. Så där var vi idag. Så mysigt. Igår promenerade vi på Djurgården där vi alltid promenerade förut. Vi håller på men en nostalgivecka här, haha. Något väcks i oss när vi får spendera tid i Stockholm. Alltid. Vi har vår fina lägenhet i Västerås som vi trivs så bra med. Och vi har Stockholm på ändå ganska nära avstånd, det är lätt att ta sig hit. Men våran filosofi är att inget är skrivet i sten. Kom ihåg det. Inget är skrivet i sten. Bästa livsfilosofin. Livet är fullt av möjligheter – eller hur Stig Helmer? 

image