Taggarkiv: Fuckcancer

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Pärldag.

image

image

Idag var det dags igen för pärldag. Jag åkte från sjukhuset strax efter lunch och mötte upp min bror och två vänner på Radisson Blue Waterfront hotell som ligger bredvid Centralstationen. Alla hann pärla ett par fler än mig. Jag pärlande sex stycken och fick alltså ett med mig som Elias ska få. Har svårt att göra två saker samtidigt, haha. Prata och pärla är något jag måste träna på. Men övning ger färdighet. Att pärla är så avkopplande. Älskar att hjälpa till och bidra på det sättet samtidigt som man får en trevlig avkopplande stund. Så även denna gång fylldes mitt energiförråd på och jag är nu tillbaka hos Elias. Vi har precis ätit lite och ska försöka hitta någon bra film att titta på ikväll. Jag sover här inatt också. Skönt att vara nära. Men särskilt bra sover man inte i en kall sjukhussäng måste jag säga. Men vad gör väl det. Snart är vi förhoppningsvis hemma igen.

image

Idag blev det quinoabiffar panerade med sesamfrön, och en grönsakswok till mig. Elias åt svarta bönbiffar, grönsakswok med vitlöksstekta champinjoner. Till detta en god hummus. Mums! Recept på svarta bönbiffar hittar ni här. Är det någon som vill ha recept på quinoabiffar så säg! Jag ka starkt rekommendera dom. Jättegoda! Jag vet att jag lovat recept på miso- soppa. Det kommer!!

Matsalen på denna avdelning är mycket fräschare än den han låg på sist förresten. Om man jämför med den förra så är denna riktigt trevlig måste jag säga.

Elias mår lite bättre, men har ganska så ont. Knappt någon aptit pågrund av det tyvärr. Febern håller i sig med är inte lika hög som förut. Så skönt! Men som vanligt så vågar man inte hoppas eller säga för mycket. Nu ska vi leta film!

Ultraljud.

Ultraljudet idag tog över en timme. Det var en läkare först. Hon höll på en bra stund men var sedan tvungen att hämta en till läkare. Dessa undersökningar är bland de värsta som finns. Vi vet ju varför de görs. Har det hänt något mer sedan sist? Hur ser sjukdomens karaktär ut? Efter att Elias har gjort ett antal sådana undersökningar har jag nästan lärt mig tyda bilderna. Idag valde jag att titta bort. Och när den andra läkaren kom in, ja då höll jag för öronen och kände mig som den svagaste på jorden. Men det får vara så. Jag vill vara med! Men det är så jobbigt. 

Tillsist var dom äntligen klara. Jag har hört att röntgenläkare inte ska ge besked efter en ultraljudsundersökning? Det gjorde iallafall denna läkare. Och det är vi tacksamma över. Det finns inget värre än att gå därifrån i ovisshet. ”-Vi ser inget mer än vad vi sett tidigare”. En lättnads suck.

Men oron släpper inte. Såklart. 

Kirurgen ringer mig när allt är klart imorgon. Men vet ni vad. Nu jävlar är det tredje gången gillt. Imorgon ska cancern få sig en riktig jäkla käftsmäll. Den kommer förstå att den inte har något mer att göra i Elias kropp. Fuck Cancer!

I väntan på Ultraljud:

I väntan på Ultraljud.

Tillbaka i välbekanta korridorer...
Tillbaka i välbekanta korridorer…

 

 

2014-11-14

Nu sitter jag på bussen igen, mot Arlanda. Helgjobb väntar i en liten stad utanför Oslo. Jag känner mig fortfarande sliten och trött. Men det får gå bra ändå. Det är en kort period denna gång, så det kommer gå snabbt.

Elias tog nya blodprover imorse, så förhoppningsvis får han full dos idag av behandlingen. Han skulle ju fått behandlingen igår egentligen, och då var jag ju ledig och hade kunnat vara med. Det känns alltid jobbigt att inte kunna vara med och när han får behandling. Men förhoppningsvis kunde hans bästa vän Putte vara med. Alltså alla våra underbara vänner. Hur hade det här året gått utan er? Så himla tacksam för varenda en som stöttat oss under detta år.

image

 

För ett år är det idag. Precis idag för ett år sedan förändrades vårat liv.  En tanke man hade då var ju hur allt skulle se ut om ett år. Nu vet vi det. Vi är jäkla kämpar som aldrig ger oss mot den här förbannade jäkla sjukdomen! Cancer we hate you so so much! Fuck you! 

image