Taggarkiv: Livet

Att ta ett kliv tillbaka

Hej!

Oj, det har gått ett tag nu. Jag saknar bloggen. Och jag saknar er. Min blogg har ju liksom varit min terapi de senaste tre åren. Min bearbetning. Min återhämtning. Mitt andningshål. Och att säga att jag nu när ”allt är över” inte längre behöver återhämta mig någonstans eller inte längre bearbeta något vore som en stor fet lögn. Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba på med mig själv. Jag behöver fortfarande få ventilera. Att skriva har blivit min terapi. Jag älskar verkligen det. Det händer något magiskt då du skriver, då jag skriver. Jag får ut så mycket känslor. Det är som att låsa upp bröstet och skicka iväg endel av tyngden som ibland finns där – varsågod orden och bokstäverna, här får ni endel av mig som jag inte längre behöver. Det är liksom som att prata med en väldigt fin och nära vän.

Var är jag idag? Mycket har hänt sedan sist. Sist jag skrev var det sommar. Jag var påväg till Italien. Och Italien var fantastiskt. Hur kan jag inte ha upptäckt detta fantastiska land tidigare i mitt liv? Italien har allt. Sicilien var fantastiskt fint. Jag åkte med en väldigt fin vän. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans. Så fint när det är så tycker jag. Känslorna har gått som en berg och dalbana för mig. Fortfarande. Och snart har det gått ett år.

När ”allt var över” mådde jag väldigt dåligt och allt var som ett vakuum på ett sätt. Men. Jag var också så fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag hade ju mått dåligt i tre år! Låt mig bara få vara glad nu! Jag är 30 år och har levt med en man som varit dödligt sjuk i cancer i tre år. Jag hade gett upp mitt eget liv för att bara göra allt så bra som möjligt för honom. Och för oss. Jag hade tryckt på paus. När ”allt var över” ville jag bara trycka på start igen. Start – gasa – kör! Låt mig få må bra nu. Låt mig vara glad. Jag hade en fantastisk sommar. Jag levde. Jag reste. Jag umgicks med alla jag tyckte om. Och det är nu jag bara vill skriva att jag mådde bra, på riktigt. Att jag mår bra. Därför att jag gärna vill visa mig stark. Vet ni? Jag erkänner. Jag är ibland inte tillräckligt stark för att visa mig svag, alltså för att erkänna att jag ibland är svag. Att jag ibland mår dåligt. Samtidigt som jag också var så fruktansvärt trött på bilden av mig själv som jag i mina ögon uppfattade att många hade. Hon som har en man som är svårt sjuk i cancer. Hon som inte kan leva så härligt liv som oss andra. Hon som har ett tråkigt och sorgligt liv. Jag är allergisk mot den bilden. För den bilden stämmer inte. Långt ifrån. Det jag har varit med om HAR sträckt mig oerhört mycket. Som person och som medmänniska. Jag har även mycket bättre relationer idag än vad jag hade tidigare. Jag förstår på riktigt hur viktigt det är. Mina bröder har kommit mig väldigt nära. Jag älskar dem så mycket. Likaså mina fina föräldrar. Och mina vänner har varit fantastiska. Kan det vara därför jag har så svårt för att visa mig svag? För att jag då är rädd för att den senare beskrivna bilden ska raseras? Jag vet inte.

Jag tror bara att jag längtat så mycket att äntligen få leva ett normalt liv att jag glömde bort det. Alltså att livet inte blir riktigt normalt direkt efter det som varit. Det måste få ta tid. Och jag pratar inte bara om sorgen. Jag pratar även om all den enorma stress och press som varit. Om att hela tiden hålla huvudet ovanför vattenytan. Om att ständigt leva nära döden. Jag ville bara börja leva! Jag anmälde mig till kurser. Jag sa upp mig från mitt jobb. Ja ni vet ju, ni som följt min blogg. Jag kastade mig ut i något som förr inte var ett så stort steg att ta, jag har ju alltid haft höga ambitioner och mål. Jag har alltid varit driven. Nu ville jag bara fortsätta med det, som att allt bara var som vanligt. Jag var och ÄR hungrig på livet. Sugen på livet! Men vet ni vad? Jag har insett att jag fått lov att backa. Dra ner en växel. Landa. Andas. Att plugga var INTE det jag var redo för just nu. Och att inse det var tufft. Därför att jag är en prestations prinsessa. Jag är ju mina prestationer! Eller? Att få lov att ta ett kliv tillbaka och inse att – jag klarade inte av det här just nu – var inte lätt. Att ta ett kliv tillbaka och att bara vara här och nu – var inte lätt. Mycket har hänt den här hösten. Men det som nu är vet jag är det absolut bästa för mig. Jag har tagit ett jobb jag trivs med – ett jobb jag kan. En trygghet och en fast punkt – check. Jag har fantastiska kollegor. Jag försöker komma igång igen med mitt andra stora andningshål i livet – min träning.

Jag har även sålt min älskade lägenhet och flyttat. Det är mycket som är nytt för mig den här hösten. Det har varit tufft och jag har även gjort och påbörjat saker som jag fått lov att backa inför – ta ett kliv tillbaka och tänka om. Det har varit tufft men det har också gjort så jag insett vad det är jag behöver just nu. Och det har jag och håller jag fortfarande på att skapa för mig själv. Allt jag behöver just nu är luft. Och en mark att landa på. Jag har mina vingar med luften under sig. Och jag har skapat min mark att landa på de dagar vingarna inte riktigt bär. Och det är allt för nu. Det är så det får vara ett tag. Jag behöver inga lopar eller chansningar i form av stört dykningar i livet just nu. Jag behöver bara ett par stadiga vingar, luft och en en fast mark. And tha’ts it for now.

Metaforer och flum. That’s how I roll. HOPPAS ni mår bra. Jag har saknat er.

23157784_10155026824870814_1311540138_o
En båt och en Alf. I stugan kan jag andas.

 

Ni har väl inte glömt bort att livet är skört?

Livet rullar på. Jag och E kommer in mer och mer i en normal vardag igen. Men så ibland kommer livet och knackar på och säger;

– …men hallå där, kommer ni ihåg att livet är skört? Så skört att det på en sekund kan gå i spillror. I tusen bitar, försvinna. 

Idag var en sådan dag. Men även fredagen var en sådan dag. I fredagskväll krockade mina föräldrar och min lillebror med en älg. I 100 km/h kl halv åtta, i mörkret dök det helt plötsligt upp en stor älg mitt framför bilen. Som en skräckfilm där det helt plötsligt dyker upp ett spöke eller ett monster framför vindrutan på bilen, precis så. Älgen slungades rakt in i framrutan och flög sedan över bilen. Rutan krossades och taket trycktes ner. Mina föräldrar och bror skadades inte, det var mycket pågrund av att min pappa som körde bilen lyckades parera undan och aldrig släppte ratten. Och det var mycket pågrund av tur. Änglavakt. Men chocken. Och påminnelsen om hur skört livet är. Försök att undvika att köra nu när det börjar bli mörkt. Håll hastigheten. Håll avstånd. Tänk på allt vad gäller säkerhet. Kom ihåg det.


Idag fick vi svar ifrån onkologen vad som sades på leverkonferensen. Där man granskade bilderna mer och gjorde en bedömning om det går att göra något kirurgiskt, där alternativet denna gång var om det går att bränna bort de tumörer som finns. Han ringde nyss och meddelade att den största sitter illa till att det ej går. Det är för stor risk. Det kommer alltså inte kunna göras något mer kirurgiskt. Och detta tyngde ju såklart ner. Jävla helvetes skit, rent utsagt. Som jag skrev innan så har vardagen på senaste tiden blivit lite mer just vardag. Men så kommer dessa små påminnelser. Som ju inte alls är små. Som egentligen är himla stora och enorma påminnelser om hur skört detta liv är och som säger att vi ska vara rädda om varandra och om det liv vi har.

Vi tänker aldrig aldrig ge oss. Som vanligt. Vi kommer att kämpa på och vi kommer inte att tro på att det inte finns mer att göra. Så är det bara. Men just precis nu måste det få vara tungt och hemskt och allt det där ett tag.

p1070364

Early bird och flum text

image

06.30. Äta frukost och dricka kaffe och ha hela förmiddagen ledig. Vid lunchtid väntar ett yogapass och sen blir det en jobbeftermiddag. En helt vanlig vardag och de är nog de man uppskattar som mest. E mår bättre och bättre och tog bort stygnen igår. Jag blir bara lite fundersam om vart och vem som kommer ha uppföljningen nu, onkologen eller kirurgen? Så det skall tas tag i idag. Någon mer cellgiftsbehandling tror vi inte att han kommer få nu. Täta kontroller är det som är viktigast.

1f76311506f9467843f7e563fcad7540

Det som hände oss den där dagen i november 2013 hände oss. Det blev vi som fick den smällen den dagen. Livet gjorde sig påmind och sa ”Hey. I´m life and i´m definitely not so easy as u believed so far”. Innan detta var livet enkelt. Men livet gör ju liksom som livet vill. Man vet aldrig med det där livet. Livet innebär skratt, lycka, välmående och njutning. Livet innebär också den andra sidan. Där lyckan försvinner i mörkret för en stund, skrattet blir till tunga tårar och välmåendet ett tryck i bröstet. Det är livet. Det hände oss den dagen, och dagen efter någon annan. Normer i samhället gör att vi mår dåligt om livet inte blir som det var tänkt även fast vi fysiskt försöker tänka att det där inte berör oss. Det är så hårt ansatt i samhället. Vad vi förstått är att det där inte betyder något. Det är inte i det uttänkta livet som lyckan finns. Nu ger vi allt sin tid och kämpar inte emot. Vi behöver inte längre kämpa emot. Vi ser igenom alla normer. Vi förstår. Vi låter det vara såhär nu.

Flumig text. Men må så få vara. Jag ville få det ur mig. Må så vara att vi kanske fick en hård jäkla smäll av livet. Det är ett helvete men det har också gjort oss så jäkla starka. Ha en underbar dag!

Hemskt mycket hej lördag

imageDagens häng blir med ingen mindre än den här personen. Himla nice om du frågar mig och Alf. Vi ska köpa gardiner. Gardinköp är alltså dagens mission. Kan inte låta bli att tänka tillbaka till tiden för prick ett år sedan. Då var dagens mission att försöka gå ett varv inne på Huddinge sjukhus med E. Kanske hela vägen ner till pressbyrån. Det hade utförts ännu en stor operation. Livet. Att vi är där vi är idag hade vi aldrig vågat hoppats på. Men att vara tacksam för det? Nej… Vi kan för allt i världen inte vara tacksamma för det vi fått/ går igenom. Samtidigt som vi uppskattar vardagen så otroligt mycket mer än innan. Men det kan vi för sjutton få. Det finns ju såklart ”bra” aspekter med att drabbas av något sådant här. Och på ett sätt är det ju just det vi isåfall är tacksamma för idag.

Ha en fin lördag!

Såhär ser det förresten ut när jag sitter och skriver detta. En av Alfs favoritposition är och har alltid varit att sitta på axeln. Jamen han tycker om det. Inget konstigt. 

image

We didn’t realize we were making memories.

image

Direkt efter att vi varit på radiumhemmet så åkte vi ut till vårt ”smultronställe” där vi även var i helgen. Det är verkligen så himla mysigt där. En perfekt dag för korvgrillning! Nästan vindstilla och strålande vårsol. Men tänk alltså, alla dessa kontraster. Livets kontraster. När vi knallade ut från radiumhemmets enté idag möttes vi av en gråtande familj. I den byggnaden finns det så mycket sorg som nästan går att ta på. Men där ryms inte bara tunga besked utan även besked om tillfrisknande. Man får inte glömma det, att där finns även lyckliga stunder. Där finns allt. Både lycka och sorg. Vi möttes i byggnaden idag av nervösa blickar. Kala huvudet. Tragiska blickar. Förväntansfulla blickar. Ögon som är fulla av lättnad. För unga människor. Mammor, pappor, morföräldrar. Människor som på ett eller annat sätt fått trycka på paus. Såsom vi. Något kom i deras väg, ett monster.

Men, att ha cancer innebär som sagt inte alltid bara sorg.  En tid full av känslomässiga berg och dalbanor är det deffinitivt. En tid som är så fasansfull men som även kan innefatta lyckliga stunder. För trots cancer, så fortgår och pågår ju livet.

Snacka om att vi lever i kontrasternas kontraster just nu. Men så är det väl förmodligen för alla som har cancer? Ena stunden är man i ett kalt väntrum, är så nervös så man varken vet ut eller in. Nästa stund sitter man i solen med en kaffe och umgås med underbara vänner och förundras över hur livet kan ha så fina stunder. En annan gång får Elias behandling för att stunden efter bestämma vilken smak man ska ha på sina chokladpraliner till sitt stundande bröllop. Livets lek… Livet alltså!? Cancern ligger alltid alltid och skaver, men här och nu kan ingen ta ifrån oss.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3
<3<3<3

Vi har iallafall haft en väldigt skön eftermiddag med våra vänner. Alf var lyckligare än någonsin ute i vårsolen och skuttade som vanligt runt på ett helt galet sätt. Nu sussas det ganska hårt i soffan. Plockade lite påskris som ska göras iordning nu. <3

image
Jag och Anna och Elias hemklickade selfiepinne som provades noga och mycket.
image
Vår vän Anna blev besatt, haha.
image
<3
image
Puss!
image
Alf!

image

Inspiration.

5c649adc238117de65f097a1d9b06593

Det finns en person som inspirerar väldigt många människor. Så även mig. Och det är den –> här tjejen. Hon inspirerar miljontals människor varje dag att man ska följa sitt hjärta, och älska sig själv på alla möjliga vis. Hon inspirerar andra att man kan gå igenom mycket svåra saker i sitt liv genom att vara positiv, tänka positivt på livet. Andas. Göra saker vi älskar. Tänka på oss själva. Vem är viktigaste personen i ditt liv? Jo du själv.

Jag har inte hennes bok, men det är en sak som står högt upp på önskelistan så den blir nog införskaffad snart. Hittade en text från boken hon skrivit, tycker hon beskriver det så bra:

”Det är sättet vi ser på oss själva som vi måste vända på. Det svåraste är inte att hitta en motionsform eller diet, det svåraste är att djupt inom oss själva acceptera att vi redan är okej. Du är mer än okej! Istället för att tänka att du ska förändra din kropp så att du kan älska den, gör tvärtom. Älska din kropp så att du kan förändra den.” 

När man var yngre var allt så viktigt. Hur kroppen såg ut, viktigt. Hur umgänget såg ut, viktigt. Hur jobbet i framtiden skulle se ut, viktigt. Allt var så himla viktigt. För vem då egentligen? Jo utåt sett så var det viktigt. Jag kunde gå runt och ha panik över att jag inte var där jag var, som det var tänkt. I yngre år hade jag framtiden utstakad. Jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Men jag har lärt mig en sak. Och det är att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och det är idag helt okej. Det viktigaste är att jag lärt känna mig själv, jag vet vad jag vill och hur jag vill leva mitt liv för att må så bra som möjligt, idag. Och jag ser det inte längre så att ”jag har en lång bit kvar” tills jag uppnått det jag tänkt. Jag lever ju här och nu också. Idag och imorgon. Det är lika viktiga dagar som de dagarrna om fem år. Nu befinner vi oss på ett sjukhus. Vi är 28 och 30 år och befinner oss på ett sjukhus pågrund av cancer. Men vi lever idag, och vi ska göra det bästa av denna dag.Jag menar inte att vi accepterar att cancern kom indundrandes och tog över vårt liv på så många sätt. Det kommer vi aldrig någonsin acceptera. Men trots cancern så lever vi ju. Sjukdomen ska aldrig få ta över helt vår vardag. Gör det bästa av varje bisarr hemsk situation du befinner dig i. Innebär det en dag att bara gråta och skrika, gör det. Eller skratta, gör det. Glöm aldrig bort att känna precis det du vill.

49690ab24893a11c8cd779355a2ebdc5

Vad får just dig att må bra? Vad tycker du om? Stressa inte. Var dag har sin charm. Det kommer dyka upp saker på vägen som skakar om, kanske vänder upp och ner på hela din tillvaro. Men du kommer ändå att ta dig framåt.

Rachel skriver även det här med rädsla så bra. Och hur vi måste tänka för att övervinna vår rädsla: ”Situationer som får oss att utvecklas och växa kommer alltid vara täckta av ett tunnt lager rädsla. När du är nervös vet du att det du gör är viktigt. Det betyder att du bryter ny mark. Använd det till din fördel. 

Otroligt tänkvärda ord från en otroligt inspirerande tjej. Och förresten. Vem vill inte bo på Aruba, dricka nyttiga hälsosamma drinkar och yoga på en surfbräda hela dagarna? 😉 Bara det!

8a21730cd702e76313b7f54e47b2dfe7

Kanske en aning flummig text som är så lång så ingen ändå orkar läsa, vad vet jag, haha. Men det är lite såhär mina tankar går idag. Det finns ganska mycket tid till tankar på ett litet sjukhusrum. Men nu är det sluttänkt. Dags att fixa en broccoligroddsdrick åt Elias!

Give to get.

Förståelse är inte alltid självklar. Jag tror att det kan vara svårt att förstå om man själv inte gått igenom något svårt. Eller något liknande. Det respekterar jag fullt ut. Men en sak har jag har svårt att förstå. Svårt att förstå hur vissa vänner som snarare tagit energi än gett. Och tyvärr så är det nog så, att i våra allra svåraste stunder så inser vi. Det kommer fram. Vilka står kvar. Och vilka får gå. Energitjuvar går bort. Tyvärr så finns det några sådana. Som inte kommer komma in längre. Kanske ytligt men där får det stanna. Och framtida prioriteringar och val om vilka som får komma in har omvärderats. Det ska mycket till.

Jag pratade med en vän om detta igår. Och det fick mig att börja fundera. Djupa relationer är något som prioriteras, helt klart. Oförståelse, självupptagenhet, ytlighet eller bara ett jävla omoget skitbeteende. Det går fet bort. Såklart.

image

Jag tror också att ibland så måste man släppa taget. Vissa är nog bara ämnade för ens liv en kort stund. De kommer in, gör ett avtstamp, var ämnade för ens liv just då, för att sedan försvinna igen. Sluta jaga och försöka hålla kvar, det är inte det som är meningen.

Idag blir en lugn dag med förberedelser inför veckan. En julmarknad ska vi nog hinna med också.

image