Taggarkiv: Nära cancer

Full fokus!

image

Alltså det här beskedet. Fuck You Cancer. Nu har vi övertaget. Du ska fan få se att det inte går att inkräknta Es kropp något mer. (Ablationshåla = där de bränt bort en tumör vid första operationen). 

Det här beskedet kunde ju inte kommit mer lägligt. Full fokus bröllop! En ny röntgen blir först veckan efter bröllopet. Läkarbesöket med svar blir någon vecka efter det. Läget ska fasen inte vara förändrat tills dess. Tumörerna gör bäst i att hålla sig borta nu. Men det känns ändå skönt att det nu inte blir något mer besked innan. Allt vi önskat har varit att Elias skulle vara tumörfi på bröllopet. Nu blir det så. In med den positiva energin. Planering, kika bröllopsresa.

Du och jag. Den dagen är det du och jag.

image

Hur är det?

– Hur mår din kille?

Det är en fråga jag ofta får. Och vad svarar man då? Jag blir alltid lika fundersam. – Jomen det är bra. Eller nja, alltså han mår bra men det är kanske inte så bra, eller alltså bra fysiskt och psykiskt. Eller nej alltså det är tufft, ibland har han ont och då kommer rädslan. Först tar den över honom, sen tar den över mig. Men annars så. Jodå. Det är okej. Eller nej, det är långt ifrån okej. Men idag är det bra.

Jag blir alltid lika kluven. Det har ju liksom blivit vår vardag. Elias har cancer. Det är ett jävla helvete. Om framtiden vet vi nada. Men just i detta nu är det bra. Vad svarar man? Det är en fin omtanke att fråga. Det är det verkligen. Men jag vet inte riktigt.


 

Älskar att vi har saker att fokusera på. Kanske är det det som håller oss uppe? Nu i helgen bär det av till Göteborg för spa. Och på fredag ska jag äntligen få prova klänningen igen. Det blir sedan en mysig lunch och sedan alltså avkoppling på spa.

Hoppas ni har en bra dag, trots att det är måndag. Men det kan man väl ha ändå? Trots måndag? Äsch! Slänger upp en bild från i helgen som jag tycker var rolig. Lotta the dog trainer. Jag börjar kunna det här nu. Jag som aldrig haft djur i hela mitt liv tidigare. Nu… Alla bara lyssnar på mig.

Tadaaaa:

image
Det är Alf och några vänners ”lilla” valp som är lika gammal som Alf. Så fin så.

 

Möte med kirurg.

image

Det känns alltid lika konstigt att komma tillbaka till Huddinge sjukhus. Så mycket tid som vi har spenderat där. Så mycket känslor som infunnit sig på detta sjukhus. Korridorerna som vi nu kan utantill. Minnen överallt. Vi har liksom bott in oss på det där sjukhuset.

Det är så märligt hur vi två blivit sammansvetsade. Även fast vi aldrig helt kommer att förstå varandras känslor, så gör vi det ändå. Vi svarar likadant på olika besked, tar saker på samma sätt. Har kommit lika långt i bearbetningsprocessen. Jag vet hur du känner inför olika möten, du vet hur jag känner. Det är så märkligt att vara någon som har allvarlig cancer så nära, men inte ha det själv. Ibland känns det nämligen som vi delar lika, på allt. Men det gör vi inte. Jag vet. 

Det var ett bra möte idag. Vi börjar ju liksom lära känna denna kirurg vid det här laget. Ibland känns det som att han alltid varit den enda som vågat vara en gnutta positiv. Han vågar det ingen annan verkar våga. Han uttalade sig hoppfullt. Inget vi är bortskämda med tyvärr. Han trodde på cellgifterna. Skönt att höra, även om det är något vi knappt vågar lägga i våran mun. Han sa även att alla dessa små förändringar som synts på MR faktiskt inte behöver vara metastaser. Att en av dom, den största, är en metastas kunde han säga. Men att de övriga verkligen var metastaser var alltså inte helt självklart. Det kan vara små abscesser. Även detta skönt att höra, såklart. Men inget vi ens vågar vidröra. Man märker att kirurgerna på Huddinge är väldigt insatta i denna cancerform. Och man märker att dom gör allt som står i deras makt för Elias. Och det är precis så det ska vara och precis så man ska känna som cancerpatient.

Nu väntar alltså två omgångar till med cellgifter innan det är dags för MR och CT den 13e maj. Efter den 13e maj åker vi iväg på spa till Göteborg tillsammans med några av våra bästa vänner. Det är en spahelg vi fått via ett stipendium från Ung Cancer. Vi är borta två nätter och kommer hem på söndagen. Måndaden efter, den 18e maj kommer vi träffa onkologen på radiumhemmet. Då kommer svaret på hur allt ser ut. Om Elias svarar eller inte på behandlingen. Sedan den 21a kommer vi även få vidare besked från kirurgen. Dessa möten tycks aldrig ta slut.

Ikväll har vi umgåtts med våra vänner. Tack för att ni finns, vi älskar er så. 2000px-GJL-fft-herz.svg_

En liten bubbla.

5c649adc238117de65f097a1d9b06593

Lite såhär drömmer sig tankarna bort just nu. Till en sådan plats där det är lugnt och stilla. Jag tror vi båda längtar. Vi kikar mycket resor. Drömmer om att komma iväg på en bröllopsresa. Men det är mycket som måste tänkas på. Hur kommer E må den tiden vi isåfall vill åka? Behandlingsvecka eller ej. Går det att skjuta upp isåfall?

Vi var till vår kära psykolog idag. Vi pratade lite om det här med att denna sjukdom är så djävulskt lömsk. Den syns ju inte. Psykologens egna ord: – Du ser ju inte ut att ha någon jäkla cancer iallafall, och då har jag träffat många cancerpatienter. Kan det vara därför jag har så svårt att förstå just nu? Kanske… Men även våran fantastiska förmåga att kicka igång alla möjliga former av försvarsmekanismer. Skuffa undan tankarna, problemen, de finns inte. Ner med huvudet i sanden bara. Jag gör det inte ens medvetet. Det som finns över ytan är endast en liten bubbla som består av här och nu. Och här och nu syns inte cancern och just idag märks den heller inte. Vi bråkar och skrattar och Elias har cancer, tydligen. Men cancern har inte Elias. Han är inte cancer.

Imorgon är det dags för ett möte med kirurgen i Huddinge. Elias kompis David följer med oss. Det känns väldigt tryggt och skönt. Tillsammans är vi starka!

Picknick.

image

Idag efter jobbet hade Elias packat väskan för en picknick nere vid hamnen. Vi tog våra cyklar, Alf i korgen och cyklade ner. Drack kaffe och satt i solen och njöt. Det är så rofyllt att sitta, höra måsarna och vattnet.

image

Denna vecka är en lugn vecka utan behandling för E. Det som väntar är ett kirurg besök på torsdag. Det är alltid nervöst såklart samtidigt som det ska bli skönt att träffa den kirurg som haft hand om E hela tiden. Höra hans tankar, kunna diskutera. I helgen väntar en rolig helg i Stockholm. Så vi har något att se fram emot.

imageTänk att det snart är sommarvarmt. Bada, äta glass och gå i tunna kläder. Denna årstid är den bästa jag vet. Så mycket att se fram emot. Vi kommer ha en fantastisk sommar, det är jag övertygad om. 

Allt på en och samma gång.

Påväg mot röntgen.
Påväg mot röntgen.

Nu har röntgen gjorts så nu är det återigen denna eviga väntan som vi så mång gånger tidigare upplevt. En säng, en stol, en patientsal, en väntan. En klocka. Ticktackticktack.

När vi gick mot röntgen igenom kulverten så pratade vi om hur stort sjukhuset är. Så mycket folk överallt. Vi springer upp och ner för en massa trappor istället för att ta hissen. Det är som vilken annan dag som helst. Som en frisk dag. Du och jag, precis som vanligt. Att en av oss skulle ha en hemsk fruktansvärd sjukdom finns inte. Trots att vi befinner oss på ett storsjukhus. Kanske är det för att du är så stark. Det syns ju inte. Eller så är det för att vi levt med detta länge nu. Det är vår vardag.

Jag tänker på det ibland när människor runt omkring frågar hur vi har det. Mina ord bubblar upp i mig och jag kan se allt framför mig. Jag är ärlig i mina svar. Säger som det är och låter inget ungå. Frågar man får man veta. Men det är liksom som att det är några andra det handlar om. Som en film jag berättar om. Inga känslor finns med i orden. Det är bara ord. Utan känslor. Jag vet inte varför det blir så. Jag tror man stålsätter sig, en mekanism i hjärnan som gör det hanterbart. Skulle denna mekanism inte finnas skulle det aldrig gå. Det handlar inte om förnekelse, det handlar om överlevnad.

Men ibland kommer dom ju, känslorna. Och då är det så, som klyschan, alla känslor på en och samma gång. Som att sätta på en kran. Efter en sådan rusch av känslor är det svårt att komma tillbaka. Man vill hem, krypa under täcket, stanna där. Kanske är det därför man stålsätter sig. Man måste öppna denna kran ibland. Men kommer känslorna ikapp är det svårt, omöjligt att komma tillbaka.

Utanför strålar solen. Våren är nog här för att stanna nu. Vi tar en dag i taget. Men vi kommer aldrig att ge upp. Och vi kommer aldrig aldrig att tappa hoppet. 

865

Fram och tillbaka.

Godmorgon. Jag cyklade iväg till jobbet imorse. Upptäckte när jag kom fram att jag inte alls skulle jobba idag. Inte imorgon heller utan först onsdag. Jag kör ju 50% nu. Det går inte att göra på något annat sätt just nu. Dels orkar jag inte och dels vill jag kunna vara med E så mycket som möjligt, på undersökningar och behandlingar. Idag ska ju han göra en röntgen och eventuellt läggas in. Jag vet att han vill att jag är med, och det vill jag med. Så det ända rätta vara att cykla hem igen. Så nu väntar vi på hans pappa som strax kommer och hämtar upp oss. Sedan får vi se vart denna dag bär iväg.

image

Today.

Dagen började på bästa sätt. Nämligen med tre stora koppar kaffe till mig och mina vänner. Vi laddade för dagen och gav oss ut på Stockholms gator. Vi hade en jättemysig dag.

imageimageGoodiebagen från igår.

imageKungsträdgården blommade så fint. 

imageGod lunch på Missisippi In på nytorget.

Och det bästa bästa med hela dagen? Det var att komma hem till en pigg Elias som hade fullt upp med bakning i köket. Han är min lilla Ernst minsann! Imorgon ska jag ha födelsedagskalas för familjen och jag skojar inte om han har bakat minst sju sorters kakor. Okej. Inte sju. Men säkert minst 4-5. American cakes av olika sorter, bland annat nutella! Choklad biskvier. Vetelängder, olika sorter, bland annat kardemumma och nutella. Mhmmm… Jag förstår ju att det är många som vill komma hit på kalas här imorgon. Vad vi ska frossa! Haha…

image

Feberfri, och smärtan är bättre. Kruxet var nog att E hade slutat äta sin antibiotika. Tyvärr måste han äta det nu profylaktiskt pågrund av sina abscesser. Vi får se vad kirurgerna säger om dem sen. Men tar han inte antibiotika nu när han har sina abscesser så klarar inte hans kropp av att ta hand om dessa när han får cellgifter, infektion uppstår. Men jag är så glad att det gick över utan inläggning. 

Aldrig som man tänkt sig.

image

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och det slår aldrig fel. Det ska alltid vara de gånger man längtat som mest efter något. I helgen har jag planerat sedan en tid att åka till Stockholm med en vän. Elias hade bestämt med några kompisar på fredagkväll. Och på lördag skulle han åka iväg och göra det han älskar allra mest med en vän, nämligen att fiska. Men igår kväll började han känna sig dålig. Mer ont och feber kom smygande. Är det abscesserna som blossat upp igen? Är det en infektion? Eller vad är det? Ett samtal till KS och rådet blev förstås, åk in. Vi visste ju det egentligen redan innan vi ringde. Det slår aldrig aldrig fel. Vi har tagit ett gemensamt beslut att vi åker till akuten tidigt imorgon bitti. Fredag morgon, kan betyda mindre folk på akuten. Vi är trötta på sena kvällar, timme in, timme ut på akuten. Så imorgon kliver vi upp tidigt och åker. Febern är inte skyhög, ligger och puttrar runt 38.

Det här betyder ju alltså att det inte blir något fiske för Elias. Vi får se, men att han inte läggs in känns att hoppas på för mycket. Och med detta känner jag direkt att jag vill ställa in alla mina planer. Jag vill vara där och med. Där det händer, se med egna ögon. Vara nära. Men jag ska inte ställa in. Jag ska åka till Stockholm. Vi har pratat om det. Men det där samvetet. Att åka iväg och veta att han också har det bra. Inte är själv. Det är viktigt.