Taggarkiv: Närstående

Cancersnack avsnitt 12 – och lite annat

Avsnitt 12 finns nu ute. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg pratar vi om olika förväntningar som läggs på en då du bland annat som jag går igenom sorg. Och även Emma som lever med en obotlig cancer som i sig såklart är en stor sorg. Jag berättar om reaktionen från min vän och Emma berättar om relationen med sin pappa som hon till och med klippte bandet med under en kort tid då hon kände att de var för olika i hur de hanterade hela cancer situationen.

IMG_8120

I tidigare avsnitt har vi pratat om hur vi fortfarande kan ha ett ganska ålderdomligt sätt att se på sorg. Att man förväntas vara på ett visst sätt eller ha det klassiska sorgeåret. Jag tror också på sorgeår. Alla högtider och alla speciella situationer du upplever första gången utan din kära som lämnat dig kommer göra ont, kommer kännas. Men det gamla kyrkliga sorgeåret i det att du som änka ska gå svartklädd och kika ner i marken under ett års tid är väl förbi, eller? Det finns inget som säger att jag saknar min man mindre bara för att jag skrattar som en galning, har en massa energi eller inte gråter varje dag. Eller att min sorg är ”över”. Men ändå så känns det som att det ligger kvar någon liten liten del i det här gamla. Det kan sticka i människors ögon då någon som förlorat någon börjar fungera normalt lite ”för” snabbt. Se bara på hur det var för Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin Han träffade en ny kvinna ganska snabbt efter och det blev ju väldigt omdiskuterat. Han menar på att han träffade henne, kunde sörja tillsammans med henne, fick energi och själv gjorde ett val och valde den vägen ganska snabbt. Den ljusa vägen, som fungerade för honom. Som gav honom mest. Han hade utvecklat, enligt mig, en enorm personlig mognad som förstod hur situationen var och kunde välja väg. Alla kommer vi förhoppningsvis dit, men det tar olika lång tid för alla därför att vi är olika som människor.

Jag förstår att jag inte mår bättre av att nu strunta i att fokusera på mig och mitt liv. Jag förstår att jag inte kommer att få Elias tillbaka. Det går inte hur mycket jag än vill och hur många tårar jag än fäller. Jag har fortfarande dagar då allt kommer över mig. Och då låter jag mig själv kapitulera. Vara där i den bottenlösa känslan. Men jag vet att jag kommer resa mig igen. Och nu har jag kommit till det stadiet att jag då när jag väl reser mig igen, står stadigt och har mycket energi att ge. Jag är så sugen på livet och på vad allt det innebär. Jag har ju fått chansen. Chansen att få leva! Jag är så sugen på att vara lycklig. Det finns ett uttryck jag tycker om – de enda gångerna jag backar är när jag tar sats. Lite så ser jag på mina bakåtkliv just nu.

Men. Det jag ville komma fram till med detta inlägg var nog mer att då min vän utrycker sig så mot mig så. 1 – hon säger att hon ”nog inte skulle känna så” vilket är ren oförståelse. För hon har ingen ingen ingen aning om hur hon skulle känna efter 3 år och fyra månader med cancer och allt var det innebär. 2 – att jag ofrivilligt får dåligt samvete för att jag precis sagt att jag kan ha lyckliga stunder beror inte på hennes kommentar, det beror på hur omvärlden ser på sorg och sorgeprocessen idag. Vilka normer vi i samhället har idag. Undermedvetet har jag präglats av detta och får en skopa dåligt samvete för att jag kan skratta så jag gråter och ha genuina lyckliga stunder då jag  går igenom sorg. Jag borde kanske inte, det är fel? Hjärnspöken sätter igång. Jag förstår det att det är så. Och det är sorgligt i sig, men tyvärr ingenting jag kan göra något åt. Jo jag kan skriva och prata om det. Och jag kan ha en medvetenhet om det. Det är vad jag kan göra. Och försöka slopa det dåliga samvetet. Men det är inte så lätt ibland.

Lyssna gärna och tack för er fina respons på inlägget innan!

KLICKA HÄR!

Eller i din podcast app!

Vänner och cancerns förväntningar

Jag har haft en så himla fin helg. Den började med att jag och min vän Cia var på Let´s dance i fredags, så mysigt. Och vet ni vad vi gjorde efteråt, vi gick ut och dansa. Hela natten lång. Så himla befriande. Dagen efter träffade jag fina Sara och herregud vad jag är glad att jag träffat henne. Vi är så lika på många sätt och hon förstår mig dessutom som ingen annan. Vi har alltid så mycket att prata om och jag skrattade verkligen så magen värkte. Vi gick och köpte varsin svinsnygg bikini till vår resa vi ska göra till Palma i juni. Sedan åt vi en mysig middag och gick efter det på Skönheten och Odjuret, vad den filmen är fin. Dagen efter, alltså på valborg, träffade jag mina fina vänner Anna och Linnea för middag. Vänner alltså. Älskade vänner.

Avsnittet som släpps imorgon pratar jag och Emma omvärldens förväntningar då man lever med cancer. För visst känns det som att det finns ett förväntat sätt i hur du bör förhålla dig till hela situationen. Till exempel då du som jag är i sorg. I lördags träffade jag en bekant som frågade hur jag mår idag,  jag svarar och får ett svar tillbaka som känns. Och inte på ett positivt sätt. Vi diskuterar det i det kommande avsnittet. Värderingar om hur jag hanterar hela denna process får jag slängt på mig hela tiden just nu – hur kan du känna så, att du orkar det, jag skulle aldrig…, att du ens kan skratta just nu osv. Ibland känns det nästan som att det provocerar att det finns ljusa, fina och lyckliga dagar. Ibland känns det som att just det inte är lika accepterat som då man har sina mörka, sorgliga, förjävliga dagar. Det kanske många inte förstår (…ingen kan förstå någon annans situation och känslor, någonsin) är att då du lever med cancer så länge, då du lever med en livshotande sjukdom i flera år och i mitt fall som nära anhörig, så bearbetar du väldigt mycket under hela sjukdomstiden. Medvetet och även undermedvetet. Är du med om ett dödsfall i din nära omgivning i form av olycka, kan jag tänka mig, blir chocken mer påtaglig och bearbetningsprocessen efteråt längre. Men vad vet jag, jag har inte varit där, men som sagt – jag kan tänka mig. Jag är bara så trött på att jag bara inte kan få vara i min sorg i fred. Och ha alla mina känslor i fred. Låt mig vara lycklig ibland – ni anar inte hur mycket jävla skit jag har varit med om i så många år. Jag har rätt att vara lycklig nu. Jag har rätt att skratta så magen värker. Jag har rätt att tänka på mig själv och min framtid. Jag har rätt att få känna mig fri från cancer. Jag har varit där fullt ut för min man i tre år. Fullkomligt satt mig själv åt sidan. Nu är det min tur. Sorgen kommer aldrig lämna mig. Saknaden kommer ständigt att följa med mig genom livet. Men nu är det min tur att ta plats. High five på den Elias. Jag vet att du fullkomligt håller med mig. Helt övertygad.
IMG_8093

Cancersnack 9

IMG_7754

Avsnitt 9 av Cancersnack finns nu att lyssna på. Vi pratar om hur det är att leva med obotlig cancer – som drabbad och som närstående. Eller vad vi använde och använder för verktyg för denna vardag. Det är inte tungt. Inget andetag måste hållas när du trycker på play. Det är bara ett samtal om obotlig cancer. Om livet. Om hur vi gör. Vi diskuterar även DN artikeln om metaforer och våra tanker kring kost och cancer. Lyssna gärna fina ni. Och vi skulle bli så glada om ni ville recensera inne på iTunes så att fler hittar till oss.

Lyssna HÄR eller HÄR eller i din podcast app såklart.

Det nya avsnittet…

IMG_6920

”I ett soligt Sandhamn 2015. Det var här Cancersnack började ta form, utan att vi egentligen visste om det. Vi diskuterade frustrerat och passionerat cancer och alla tankar vi hade. Hur lite det pratades om cancer och hur fördomarna, följt av rädslan, fanns vart vi än vände oss. 
Vi ville så mycket och sen dess har mycket hänt. Lottas man Elias levde. Min tumör växte inte. Tankarna och idéerna vi hade då har ändrats. Tvunget ändrats. Livet med cancer är en vardag i ständig förändring, både som drabbad och närstående. Vi vet att både glädje och sorg måste få dela rum med varandra. I dagens avsnitt pratar vi om sorgen. En annan dag tar vi glädjen. Podden blir lite annorlunda än vi tänkt, men minst lika viktig ändå. /Emma”


Dessa ord skrev Emma igår kväll. Nytt avsnitt ligger ute HÄR eller HÄR. Eller där poddar finns. Det handlar om vad som har hänt. Jag kände att eftersom vi redan delat med oss så mycket av våra egna storys så var detta viktigt för mig att göra för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra denna podcast. Det blir som en hyllning till min älskade man. Han hade aldrig velat något annat. På ett sätt blir det ännu mer verkligt nu. De tidigare avsnittet spelade vi ju in i slutet av sommaren.

Just nu sitter jag på ett café på stationen och väntar på Emma. Idag ska vi träffa en person för en intervju. På onsdag en annan. Nu ska vi ta in andras storys. Jag vet att det är bra att berätta och det är bra att höra. Ingen är själv i det här.

Ha en fin fredag!

Cancersnack 3

Cancer och framtid? Framtid och cancer? I och med ett cancerbesked är det inte bara livet här och nu som påverkas. Även framtida drömmar. Framtiden ligger väl alltid runt hörnet och speciellt i ung ålder. Hur lever man med en cancer som följer med hack i häl i livet? Hur gör man!? Det är en fråga som iallafall jag och Elias har kämpat med under de tre åren han var sjuk. Framtida drömmar om allt raserades. Jag var 27 år. Han var 30. Och han fick en obotlig cancer. Hur många år? Det var det ingen som visste. Skulle vi sluta tänka framtid? Eller?

Jag och Emma pratar i den senaste avsnittet av Cancersnack om cancer och framtidstänk. Hur vi som två unga människor, som drabbad och som närstående tänker. Eller tänkte. För detta spelade vi in i mitten av november. Hur vi hanterade livet med cancern. Det vanliga, vardagliga livet. Och obotlig cancer.

Det är ett mycket svårt ämne. Alla hanterar det olika. Lyssna gärna. Följ oss gärna på instagram och Facebook under namnet; Cancersnack

Lyssna via Radioplay KLICKA HÄR!

Lyssna via iTunes KLICKA HÄR!

IMG_6868

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Jag sprang

IMG_6629IMG_6630

I förrgår var jag ut och sprang. För första gången sedan allt. Det blev cirka 4 km och jag har träningsvärk. En påminnelse om att ingenting är som det ska. Om att min värld har kastats omkull. Maratonet som är bokat i april känns ju inte nära direkt. Jag lägger ingen prestige i att jag måste klara av det bara för att jag är anmäld. Springer du ett maraton måste du också ha tränat inför ett maraton, annars går du sönder. Jag kan inte försätta min kropp i den stressen än. Men 4 km går bra. Det gjorde mig gott. I april åker vi till Paris. Jag, min bror John, mina föräldrar och Elias kusin Andreas. Andreas och John springer maraton. Jag hejar på. Vi kommer att bo i lägenheten Elias bokat för några månader sedan. Det känns fint.

Dagarna rullar på nu. Därför att dom måste rulla på. Därför att det inte går att göra på något annat sätt. Även om jag ibland känner för att stoppa tiden helt. Stanna den, trycka på paus. För ju mer tid som går desto längre bort känns du och den känslan är jag rädd för. Snart har det gått två månader sedan jag träffade dig. Det är så jävla förbannat konstigt. Jag kikar ibland på bilderna från Thailand och slås av hur vi levde och hur vi tänkte. Då var det ju fortfarande livet som präglade vardagen. Inte cancer eller. Död? Inte död. Från att ha levt för dagen, njutit av solen och pratat om dykning och koraller till något annat.

Jag går ofta igenom i huvudet den sista tiden. Den sista månaden efter att vi kom hem från Thailand. Det gör ont men jag tror att den måste bearbetas. Det var mycket som hände. Så starka upplevelser. Så mycket smärta. Men det var också fint. Vi fick så fina stunder. Och det värsta jag gjort i hela mitt liv. Då jag tillslut var tvungen att be dig ge upp. Fråga dig om hospice. Jag hade gjort allt för att kunna ta bort den smärtan i dig då. Jag blir egoistisk och tänker att min situation i det läget var värre än din situation. Hemska hemska tanke men vad jag skulle velat byta plats med dig då. Låta dig vara den starka så jag bara kunde få vara den svaga. Den som då i det läget bara totalt fick rasa. Låta dig ta hand om mig. Men istället fick jag vara den starka. Den som skulle hålla ihop. Den som skulle få se din inställning du alltid haft slitas ifrån dig. Den som fick se dig ge upp. Den känslan kommer föralltid prägla mig. Jag bearbetar den mycket. Fan alltså. Hemska hemska sjukdom.


Verkligen TACK för all den fina responsen vi fått för podden. Jag har sedan vi drog igång det projektet igen fått mer energi. Det känns så bra att göra det här. Därför att vi behöver prata om det svåra. Att prata om det läskiga kanske gör det lite mindre läskigt? För att vi borde ha ett mer inkluderande samhälle. Och för att det finns så mycket som skulle kunna förändras. Och en podcast ligger i tiden. Det här blir min förlängning av dig.