Taggarkiv: Resa

<3 Italien

IMG_1648 IMG_2035

Hej alla fina. Dagarna går fort här borta och på lördag är det hemfärd igen. En dag kvar alltså. Idag ska vi gå till ett superfint ställe som liksom ligger på en utbyggnad precis bredvid där vi bor. Så himla mysigt. Och så himla fin liten stad detta. Kan verkligen rekommendera Sicilien, både Cefalu som vi bodde i de tre första nätterna och sedan Siracusa. Så otroligt fina, charmiga och söta städer med en massa mysiga små gränder. I Cefalu bodde vi på ett Bed and Breakfast som hette Dolce Vita. Så himla fint litet B&B. Vi fick ett rum mot terrassen som var stor och härlig rakt ovanför havet, vilken vi i princip hade helt för oss själva också. Och nu befinner vi oss i Siracusa och här bor vi på ett mysigt litet hotell som heter Royal Maniace Hotel och har även här ett rum med balkong mot havet. Och denna stad är så otroligt romantisk. Så fina gränder exakt överallt. Och maten behöver vi ju inte ens gå in på, men ni fattar ju. Italiensk kustmat, fisk, musslor, räkor och bläckfisk osv. Och all pasta? Och pizza? Och alla goda viner? Och mozzarella? Ja ni… motiverad just nu för denna träningshöst. Men det var det värt. Mmm mmm mmm… Italiensk mat, mille gracie!

IMG_2195

Men det ska samtidigt bli väldigt skönt att komma hem igen. Hur är det nu, borta bra men hemma bäst? Alltid. Och det är det jag också älskar med att resa. Det ger perspektiv och insikter, du kommer fram till beslut. Du kommer fram till vad du vill. Du hinner känna efter. Du blir motiverad och du samlar kraft. Du saknar. Och du värdesätter det du har där hemma lite extra mycket. Eller jag ska väl egentligen inte skriva i du form, för mig är det så. Om det nu bara är för en vecka jag är borta så tycker jag ändå alltid det ger väldigt mycket. Denna resa har gett mig mycket. Jag har rest runt i ett land jag bara varit i en gång tidigare. Det är en helt annan kultur och jag har redan hunnit se och uppleva saker, trots att det bara gått en vecka. En vecka som hemma bara swishar förbi.  För mig är resandet viktigt. Det formar mig. Det ger mig minnen för livet och det utvecklar mig. Alla har vi något som ligger extra varmt om hjärtat. Du måste bara hitta dina områden. Att resa är ett av mina, har alltid varit och kommer nog alltid vara. Men vad jag är redo för hösten nu. Så redo. Jag älskar faktiskt hösten. Så laddad för att krypa upp i soffan med en kopp te, tända en massa massa ljus och kika på någon film eller serie. Och kasts mig in i alla kommande utmaningar.

Nu blir det frukost innan vi lägger oss här nere;

IMG_2093

 

Det här med acceptans

image

En vän kom över imorse på frukost. Älskar frukostdejter, de är dem bästa. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Klockan hann bli lunchdags och sedan var det dags för E och mig att gå till den kära psykologen. Vi går tillsammans och pratar med jämna mellanrum och det är väldigt bra för oss. Även om man ibland inte känner just då vi går dit att det är nödvändigt så kommer det liksom ändå ikapp en i det långa loppet. Och även om man ju vet hur man mår och känner just nu för sig själv så blir det en helt annan sak att få uttala känslorna högt till en oberoende part, och att vi båda får säga dem högt för varandra. När man lever ihop så kan man nog ibland nästan ta för givet att den andra vet exakt hur man mår och känner. Att det inte är nödvändigt att uttala dem för varandra. Men vi har lärt oss efter samtal hos honom att så ej är fallet.

Idag försökte vi reda ut alla de känslor som finns inom oss då vi går igenom något så bisarrt som vi gör just nu. Och det är inte lätt. Cancern är inte längre en liten bubbla. En cancerbubbla som det var de första två åren. Cancern har nu i november funnits i vårt liv i tre hela år. Och den har blivit en del av vår vardag. De första två åren var bubblan där, allt handlade om cancer, behandlingar, operationer, bot, icke bot, sökningar efter alternativa metoder osv osv. Bubblan var där och bubblan skulle försvinna. Känslan av att ”snart är vi ute igen på andra sidan, bortom cancer” fanns där. Jag vet inte om det är någon som förstår mig nu. Men vårt hopp om att cancern inkräktade i vårt liv tillfälligt och att vi ”snart var tillbaka till vårt vanliga liv igen” fanns där ständigt. Även fast man ju innerst inne visste att det kanske inte skulle bli så. Men den förhoppningen gav ändå tröst och styrka.

Nu är det liksom inte längre så. Vi vet att cancern inte kommer försvinna. E uttalar det nu även ofta själv, vilket han aldrig gjorde förut. Cancern är en del av vår vardag. Den kommer ständigt vara närvarande. Smygande efter oss som en skugga. Och vi måste acceptera detta faktum. Vi måste acceptera att vi inte vet någonting. Inte ett jota. Inte ett skit. Ingenting om denna cancer. Vi vet inte om det är frågan om tiotals år. Eller om månader. Vi vet inte om forskningen kommer komma ikapp denna cancerform och ge oss ytterligare tid. Och detta måste vi bara acceptera. För hur ska vi annars kunna ”leva här och nu”. Det går ju inte om man ständigt ska gå och vara bitter över att man inte vill acceptera att cancern är en skugga över vårt liv. Det mår man ju inte bra av. Jag har mycket svårare att göra det än E vilket ju förstås känns helt sjukt. Jag vet att det är så, men jag har så himla svårt med denna acceptans. Det är som att jag skjuter bort känslan så fort den kommer. Idag pratade vi om detta. Och verktygen för att få vardagen att fungera bättre finns där. Jag vill inte att dagarna bara går och åren ska gå åt bitterhet. Att dagarna och åren går utan att vi hinner njuta. NJUT nu för sjutton, vi vet ju inte hur lång tid som finns där.

Vi tar inte ett enda stort djupt andetag varje morgon för att klara av dagen. Det ÄR inte så det är att leva med cancer. Tack men nej tack för offerkofta-rollen. Det är klart att vi njuter av livet. Och det är klart att vi lever helt ”vanliga dagar” som andra. Det jag försöker säga är att vi idag inte längre lever i en cancerbubbla, utan just vårt vanliga liv. Eller nej, det gör vi inte heller direkt men haha. Herregud. Vårt liv ser inte ut som förut. Vårt liv har förändrats sedan tre år, och den acceptansen… Det är ju inte lätt det här alltså. Verktyg. Verktyg är så viktiga för oss. Skönt att försöka få ner ord om allt detta men nu börjar jag snöa in alldeles för mycket.

Den här resan är viktig för oss. Så viktig. Det är sådana verktyg vi behöver.

Vi har bokat Thailand. Ni undrade om reseförsäkring. Och tack för påminnelsen om att det är viktigt att dubbelkolla detta. Vi har ringt runt lite och ska undersöka saken ännu mer. Sedan skriver vi hur vi kommer göra och vad vi får för svar.

Godnatt är det dags för nu. Fluminlägg slut. Over and out.

Att kunna fly vardagen.

image

Men alltså. Vad hände? Snö överallt. Men det är bara tillfälligt. Är övertygad om att den försvinner snart och inte kommer tillbaka igen. Tänk vad otroligt osugen man är på snö. Vi planerar i och försig för en fjällresa om tre veckor. Men det är en annan sak, då väljer ju vi själva snö. Hoppas Elias inte kommer må allt för dåligt bara. Han skulle egentligen haft behandling den torsdagen vi planerar att åka. Men det kunde dom ändra till ett par dagar innan. Så bra. Okej jag ska inte klaga, men de gånger vi försökte ändra tiderna i Västerås gick det aldrig. Jag vet att det är personalbrist och jadajada. Men att kunna vara lite flexibla för en cancerpatient som planerar att kanske resa iväg för att fly vardagen en stund borde inte behöva vara så svårt. T.ex. för ett år sedan planerade vi en spanien resa en vecka och kunde bara ett visst datum. Elias hade oturligt nog cellgiftsbehandlingen det datumet vi ar tvugna att åka. Men icke, det gick inte att ändra det datumet inte. Vi kunde dock lösa det så han fick komma ner två dagar senare än mig och Linnea. Wellwell, det löste sig ju det med. Men att det ska vara sådant krångel. Klagmoster nummer ett känner jag mig som ibland alltså. Men som jag sagt tidigare, en ung cancerpatient som dessutom heter Elias ska ha det bästa.

Har ni hört att Ung Cancer ska anställa en aktivitetskoordinator på Sahlgrenska sjukhuset i syfte att utöka stödet åt unga cancerdrabbade?

”Att få ett cancerbesked ställer om livet. Att få det som tonåring och ung vuxen, på gränsen mellan barndom och vuxenliv, ställer speciella krav på sjukvården. Just därför har Ung cancer påbörjat en satsning på avdelning 69 på onkologkliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset för att förbättra vården av unga vuxna cancerpatienter.” Källa: Göteborgsposten. 

Hurra! Hur bra? Rehabilitering och återhämtning kan ske i så många fler former än de landstingen erbjuder. Och att unga cancerdrabbade kanske, genom denna koordinator, kan känna sig lite mindre ensam i denna vidriga sjukdom. Sveriges första aktivitetskoordinator och förhoppningsvis inte den sista.

Två år sedan.

image

 

Denna bild ploppa upp i min timehop idag och fick mig att tänka. För två år sedan idag hade vi varit ut i Miami och låg sedan på stranden hela dagen och glassade. Det är klart att det finns inget som säger att vi faktiskt inte skulle kunna göra samma sak idag. Men det skulle vara så mycket annorlunda. Allt skulle vara så mycket annorlunda. Vårt fokus har förändrats, Vi har förändrats. Så är det ju. Den där rastlösheten har lagt sig. Idag finner vi små saker betydelsefulla. Det är så, därför att vi fått uppleva hur skört livet kan vara. Vi uppskattar annorluna och mer än vad vi gjorde då. Jag har förändrats, och Elias likaså. Svårt att sätta ord på hur. Men ett lugn av något slag har tillkommit.

Alltid kul att titta tillbaka på bilder från den resan;

20130317_170723
Sniffa fina cigarrer i Key West, Elias och hans bestman Putte :)
20130318_104600
Spana krokodiler i Everglades.
20130316_123006
Miami Beach, jag och Linnea
20130316_114721
Morgon kaffe på stranden.
20130315_173503
Utanför ett shoppingmall i Miami.
Putte, Elias, jag i Central Park, NY
Putte, Elias, jag i Central Park, NY
20130329_143632
Public Library NY
20130327_103433
The king og the world, Central Park
20130329_122757
Magnolia Cup cakes NY, två till mig!
20130324_191559
Kryssning Miami, solnedgång
20130329_093402
Uunderbar frukost med utsikt central park.

Här kommer en liten film från Miami som Elias filmat. Vi blev haj angripna;