Taggarkiv: Skydiving

Throw back…

Kommer in på en massa gamla bilder här i sjukstugan. Tänker tillbaka på USA resan för två år sedan. På Miami och på fallskärmshopp. Jag och Linnea bestämde oss dagen innan hoppet att vi skulle göra det. Elias hade redan hoppat en gång i Australien och ville inte göra det en gång till. Men han följde med som moraliskt stöd. Men jag måste säga att något vidare stöd var han inte ”Jag förstår inte att ni gör det här” ”Förstår ni vad ni gör?” ”Ni vet väl om att alla papper ni skriver på nu är utifall det här inte skulle gå bra så är allt på egen risk?” Osv… Med hans höjdskräck är det väl inte så lätt. Att se hans extrema nervositet gjorde ju inte saken bättre, haha… Men det kändes ändå tryggt och bra att veta att han stod därnere och väntade på oss.

image

Jag och Linnea innan hoppet. Jag var extremt nervös. Kunde inte förstå att vi skulle ut igenom ett plan på flera hundra meters höjd? Nej det var en sjuk tanke. Men fallskärmshopparna gjorde saken mycket lättare med deras humor. Jag skrattade i princip hela vägen upp och glömde den bisarra situationen. Precis när vi satt på kanten och skulle hoppa sa killen som jag skulle hoppa med ”Oh, I have a terrible hangover.” Jag kunde inte tänka av all nervositet och visste inte där och då om han skämtade eller inte. Precis när vi skulle hoppa sa han sedan ”Nooo, just kidding. I’m still drunk!” Sedan hoppade vi.

Haha… Men det var sjukt kul, även fast jag tyckte det var läskigt den biten man ”föll fritt”. Jag hade problem med andningen. Men det gick ju bra. Någon gång när vi precis hade hoppat gjorde han en gest till mig att jag skulle göra tummen upp, för en bild. Det gjorde jag, men sen var jag så borta så jag glömde bort att ta ner den där tummen. Så hela vägen ner på varje bild ser man min härliga ”tummen upp”. Haha! Man kan inte komma ihåg allt.

image
Väldigt nervös!
image
Här fick jag styra den lite själv :)

När fallskärmen var utvecklad frågade han mig, ”Do you like roller coasters!?” Jag svarade rent instinktivt ”Nooo!” Jag förstod ju vad han menade med det och ville inte utmana ödet. Men det spelade inte så stor roll. Han började skratta och sedan snurrade han oss runt runt med fallskärmen. Och det var ju faktiskt inte så farligt. Jag tror att vår stämning vi hade haft från första stund gjorde att han skojade till det ganska mycket. Och det var ju faktiskt bara kul och lättade upp nervositeten.

Ett minne för livet. Jag vet inte om jag skulle göra om det. Förmodligen… Jag gillar när man känner att man lever. Endorfinerna härjade fritt efter detta hopp.