Taggarkiv: Styrka

Right now. Just at this moment.

Hjälp. Nu går det långt mellan gångerna här inne. Anledningen var nog till en början tomhet. Det var en tuffare period där jag tror mycket kom ifatt av vad vi varit med om den senaste tiden. Eller bara för ett par månader sedan då blixten återigen slog ner. Hårt. Sommaren började turbulent. Jag fick höra ord som ingen vill höra från den man älskar mest. Ord som var så tvivelaktiga på livet. Ord från en känsla som bottnade i att hemgång från sjukhus inte längre skulle vara aktuellt. Jag lyssnade inte. Jag trodde inte. Jag visste. Hem ska du. Och hem kom vi. Men fram och tillbaka blev det. Flera gånger. Hem från sjukhus, in till sjukhus. Nyss fyllda 30 känns det så orättvist. Mitt inne i det bara kör man. Man bara gör. Men etterråt. Frustration, ilska. Nog för att styrka kommit levererat som ett brev på posten sedan skiten började. Men någon robot är man inte.

Men så smått börjar det vända. Små små steg tillbaka. In och ut för behandling. Feber som försvunnit. Fysisk styrka som tillkommit. Sommaren som börjar spira. Ensamma dagar ifrån varandra som resulterat i två batteridepåer som tillsammans blir starka. De senaste dagarna har varit fantastiska.

Elias mår bra. Jag mår bra. Vi träffar kompisar som nog inte kan se något annat. Det där mörka som fanns, i oss och runtomkring för bara en kort tid sedan. En röntgen väntan inom mycket snar framtid. Och därefter ett läkarbesök för besked. Fungerar behandlingen? Jag tänker redan svara ja. Vi mår så bra. Det kan inte betyda något annat. 

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.

P1060828

Jag var och hängde några dagar med mina föräldrar och bror. Vi fikade i Grythyttan. 
P1060815

P1060912Vi har bjudit över vänner på vegansk tacos. 

P1060918P1060922P1060917

Vi har haft Patrik och Jessica över från Norge. Vi tog båten här utanför och drog och badade. 

P1060929P1060952P1060951P1060947P1060946P1060949

Vi tog hoppbilder som blev sådär 🙂

P1060958P1060931<3

13823131_10153760323177215_56983738_n

Igår träffade jag ett par vänner. Vi tog med tre tapas var och hade en helt ljuvlig sommarkväll. Magiskt. 

13844061_10153729269950814_2060603660_o

Just nu. Haha. Jag är verkligen så bortskämd ibland. Idag väcktes jag av detta: 

13843450_10153729270215814_670979716_o

Chiapudding, frukt, kaffe och macka. Frukost ute medans Elias lagar mig iPhone. Hur bra är han? Hur bortskämd är jag? Min helt otroliga, fantastiska man. 

Juan nu. Just idag. Känns livet underbart.

Early bird och flum text

image

06.30. Äta frukost och dricka kaffe och ha hela förmiddagen ledig. Vid lunchtid väntar ett yogapass och sen blir det en jobbeftermiddag. En helt vanlig vardag och de är nog de man uppskattar som mest. E mår bättre och bättre och tog bort stygnen igår. Jag blir bara lite fundersam om vart och vem som kommer ha uppföljningen nu, onkologen eller kirurgen? Så det skall tas tag i idag. Någon mer cellgiftsbehandling tror vi inte att han kommer få nu. Täta kontroller är det som är viktigast.

1f76311506f9467843f7e563fcad7540

Det som hände oss den där dagen i november 2013 hände oss. Det blev vi som fick den smällen den dagen. Livet gjorde sig påmind och sa ”Hey. I´m life and i´m definitely not so easy as u believed so far”. Innan detta var livet enkelt. Men livet gör ju liksom som livet vill. Man vet aldrig med det där livet. Livet innebär skratt, lycka, välmående och njutning. Livet innebär också den andra sidan. Där lyckan försvinner i mörkret för en stund, skrattet blir till tunga tårar och välmåendet ett tryck i bröstet. Det är livet. Det hände oss den dagen, och dagen efter någon annan. Normer i samhället gör att vi mår dåligt om livet inte blir som det var tänkt även fast vi fysiskt försöker tänka att det där inte berör oss. Det är så hårt ansatt i samhället. Vad vi förstått är att det där inte betyder något. Det är inte i det uttänkta livet som lyckan finns. Nu ger vi allt sin tid och kämpar inte emot. Vi behöver inte längre kämpa emot. Vi ser igenom alla normer. Vi förstår. Vi låter det vara såhär nu.

Flumig text. Men må så få vara. Jag ville få det ur mig. Må så vara att vi kanske fick en hård jäkla smäll av livet. Det är ett helvete men det har också gjort oss så jäkla starka. Ha en underbar dag!

Another day another breakfast

En bättre dag. Idag känns allt lite bättre och E mår även han bättre. Ingen feber än så länge idag och morfin pumpen drogs även den idag. Om allt går bra nu kan det bli så att han får åka hem redan imorgon eller på lördag. Eftersom att han inte får något direkt medicinskt just nu förutom smärttabletterna så kommer han ligga inne tills nästa vecka för observation. Men läkaren som gick ronden imorse sa att vill han så går ju även det bra hemma. Så kanske kanske får jag hem honom redan imorgon. Vi har ju dock erfarenhet av att det inte alltid blir bra med tidig hemgång då det kommit feber och frossa i efterhand. Men peppar peppar så har denna operation varit ett mindre ingrepp som inte borde vara lika påfrestande för kroppen. Så vi får se helt enkelt. En dag i taget.

Jag åkte hem till vår lägenhet igår. Det var skönt att sova i sin egen säng även om det känns tomt här hemma. Vi har en leverans som skall komma idag så jag var tvungen att åka hem.

Spontan frukost date imorse med min fina vän A. Det piggade upp. <3 Alf var såklart så sugen.

Det är svårt att vara positiv ibland. Och det är svårt att se denna tid som varit nu i 2,5 år som något annat än ett rent helvete. Så känns det ibland. För varför skulle vi hamna där vi är idag? Hur kunde det hända? När jag gick i Huddinges korridorer minns jag såväl första gången vi var där. Det kom sådana flashbacks. Första operationen. Sjukhusmiljö. Patientkläder. Slangar. Oro. En värld som kändes så främmande och så otroligt skrämmande. Jag minns den första tiden såväl. Den känns så nyss men också så långt borta. Vilka var vi då? Vilka var vi innan? Det är som att hela världen förändrades den där dagen blixten slog ner. Vad har hänt dessa 2,5 år? Ibland känns denna tid som ett svart slukhål. Den har liksom bara försvunnit. Men ibland får jag en helt annan känsla. För så mycket har ändå hänt. Så mycket har ändrats. Sådan styrka har växt. Denna bild kändes mitt i prick idag. Jag snor bilden från fina, inspirerande Emma. Vissa dagar är känslan typ såhär:

image

 

En mysig helg och en himla massa gnäll och aggressions utlopp på en enda lång rad :). Here we go…

image

Dagen igår bestod som sagt var av Ikea och en mysig lunch med vänner. Sedan blev det ingen libanesisk afton utan en middag hemma hos Elias syster. Lugn och skön helg. Men vi är trötta. Vet ej varför. Idag blir det fix hemma. Vasaloppet på i bakgrunden. Nej, sugen på att köra blir jag inte. Inte nio mil. Kortvasan på tre mil har jag kört. Pressade på så mycket utan så mycket träning innan att jag trodde min kropp bokstavligen skulle gå sönder när jag kom i mål. Aj alltså. Men det var kul. Tre mil skulle jag kunna köra igen, nio mil kommer det nog inte bli.

Elias ska ju opereras på Huddinge sjukhus nu igen. Det verkar bara vara lite strul med vilken klinik som ska betala då det han ju är specialistremmiterad från Västerås. Administrativt strul. Så det hålls på att redas ut innan operationen kan planeras in. Att en sådan sak kan få sådana här saker att skjutas upp är ju egentligen sjukt. Men det blir att ringa och tjata imorgon måndag så det skyndas på lite. Det är vi vana vid. 

Tänkte på det att man kan iallafall just nu inte klaga på att Elias inte haft den bästa tänkbara kompetensen med sin vård och läkare. Elias kirurg i Huddinge är en av de bästa i Sverige på just kirurgiska ingrepp i levern. Vi har mycket förtroende för honom. Och Elias onkolog har ett sådant bra pedagogiskt sätt och ett lugn som smittar av sig. Och otroligt kompetent. Tyvärr ska han sluta nu för att bli biträdande rektor på KI. Lite att reda upp i där. Kanske. Synd att han inte kan fortsätta som Es onkolog. Vi har varit otroligt nöjda med honom.

Som jag har skrivit tidigare så har E haft lite olika onkologer varje gång sedan förra sommaren. Men den senaste tiden har vi alltså haft en och samma som vi dessutom verkligen tyckt om och känt oss trygga med. Sådant är ju så viktigt. Men så som vi fått strida för detta. Det är mycket mycket som inte bara flyter på som det borde göra i sjukvården. Man måste verkligen vara frisk för att vara sjuk. Oj vad många strider vi fått ta dessa år. Men sedan han började få all vård i Stockholm istället har de dock blivit betydligt mindre. Den största skillnaden nu är framförallt kommunikationen sjukhus emellan. Då tänker jag mest på den mellan kirurgerna och onkologen. Så fort det har dykt upp något oklart på Es röntgenbilder den sista tiden då han fåra vård på Radiumhemmet har det liksom bara automatiskt skickats vidare för bedömning till kirurgerna i Huddinge. Alltså utan vår inverkan. Det har vi inte varit vana vid. Det har verkligen varit så skönt och betryggande. När han fick vård i Västerås fick vi ta strid för att få iväg röntgenbilder till kirurgerna från onkologen då dom alltid litande endast på sina egna bedömningar. Här skriver jag om första gången som dom visserligen skickade iväg remiss efter vår begäran, men detta skedde inte på automatik som det borde. Tänk de som ”bara” gör de läkarna säger och agerar? Skrämmande. Här och framförallt HÄR skriver jag om hur det gick till då E fick ett återfall och onkologerna vägrade skicka second opinion till kirurgerna i Huddinge. Då vi fick iväg en själva på egen hand ledde det till operation. Även Här skriver jag om detta. Då vi själva på egen hand fick iväg remisser så slutade det alltid med operation som ledde till en tumörfri kropp.

Vi har redan fått igenom en anmälan vi gjort. Den handlade om att E ej fick möjlighet att frysa ner spermier före behandling trots att tid fanns. Ett eget val fick vi aldrig ta. Och information angående allt detta kom först då jag själv ringde och frågade rakt ut. Det vi fick höra då var att vi skulle vara ”realistiska”. Här sitter vi nu snart tre år senare och vad vi vet nu en tumörfri kropp.

Att gnälla här inne eller till vänner är bra för oss för att få ut all aggression. Men det lever tyvärr inte till förändring. Då måste anmälan till. Så är det bara. Kliniken har i detta fall skriftligen fått reda på att de agerade helt fel ifrån oberoende specialiserad kompetens efter vår anmälan. Det måste till förändring. Nu kan man bara hoppas att förändring faktiskt sker. Jag har på senaste tiden börjat fundera på om ytterligare en anmälan borde lämnas in för detta med second opinion. Det är en minst lika viktig fråga. 

Som sagt. Man måste vara frisk för att vara sjuk. Vi har inte varit vana vid att kunna andas ut och lita på att allt sköts som det borde. Men det har vi alltså kunnat göra den senaste tiden. Erfarenhet leder till kompetens. Kan det vara så enkelt?

Vi får se nu när det blir operation för att få bort den dumma lymfkörteln. Det kommer bli en enkel titthålsoperation. Vi är glada att resten av levern den här gången såg helt snusfri ut från andra dumheter.

 image

Update från igår

Igår skrev jag ett ganska långt inlägg som efter att jag postat det bara kändes fel. Så det togs bort. Känslan över hela inlägget kändes helt fel. Vårt jävlar anamma tänk som vi alltid har haft försvann på något sätt mellan raderna. Därför gör vi om och gör rätt. Det måste kännas rätt och att det är genuina ord som skrivs. Det är viktigt för oss. Men ibland är det svårt att få fram rätt känsla.

Här kommer delar av inlägget från igår men lite korrigering:

Mötet gick bra. Eller går det att säga bra? Vad är bra? Nej bra gick det ju inte om man tänker efter. Bra skulle väl ändå vara att möta en glad och sprudlande läkare som det första han säger är ”Tadaaaa! Cancern verkar vara puts veck, för all framtid. Vi är helt chockade, ut och lev nu.”

Det kommer vi, enligt alla läkare vi träffat, aldrig att få höra. Ingen vet exakt hur denna cancern kommer te sig, eller när den kommer tillbaka. Men det är något vi fått höra från dag ett. Den kommer tillbaka. Och hur sjutton skulle vi leva om vi fullt ut trodde på de orden? Vi har tagit ett aktivt val att även från dag ett inte tro på dem. Och om det är någon som motbevisat deras ord så är det Elias. Som gång på gång fått tillbaka skiten men även gett cancern en sjujäkla match och också gång på gång återigen blivit av med den. Hans inställning, kosthållning och jävlar anamma kommer man långt på. Det är föga imponerande. 

Läkaren sa igår att Elias MR bilder såg fina ut förutom en lymfkörtel som ökat i storlek. Vad det exakt är vet man inte. Men såklart misstänks det cancer. Så den kommer att plockas bort via titthålsoperation. Sen blir vi av med den. Vad det exakt rör sig om får vi veta efter att den plockats bort. Vi hoppas såklart på att det är en dum infektion som hamnat fel och satt sig i lymfkörteln. Det är såklart skönt att dom tar det säkra före det osäkra och plockar bort den. Så andas ut får vi ej göra helt nu. Men vi båda mår bra just nu. 

Den klassiska berg och dalbanan man pratar om då cancer existerar är väl påtaglig i vårt känsloregister. Vissa dagar vet man varken ut eller in och vissa dagar känner man sig stark som en oxe. Idag är en dag av de senare slaget måste jag säga. Vi kommer aldrig att ge oss. Cancern kommer att följa oss som en otäck skugga genom många år. Må så få vara. En vacker dag kommer den inte kunna göra något annat än att hissa upp sin vita flagg högt. Så är det bara. 

Denna helg kommer att spenderas mestadels fixandes i lägenheten. Vi har fortfarande en hel del att ordna med. Älskar att han är hemma så vi kan få fortsätta bygga upp vårt hem.

Jag och Alf just nu. Alf ska alltid vara med och korra min text.
Jag och Alf just nu. Alf skulle bara vara med när det skulle bloggas.
Det intas kaffe.
Det intas kaffe.
image
Så glad för vår nya sittpuff som smyklickades hem då E var i Sydafrika.

Inte bitter

Men hej!

Här hemma har det varit full rulle hela eftermiddagen med julbak. Vår vän David och hans barn var här och bakade med Elias innan jag kom hem från jobbet och joinade. Alf var med också och det var hög julmusik på medans det snoddes nygräddade kakor av både dom små och Alf och allmänt bök och stök. Julstämning på hög nivå måste jag säga. Nu har dom gått hem, allt är uppstädat och Alf ligger utslagen på soffan. Lugnare julmusik är på och känslorna man har inom sig förstärks när jag sitter här i soffan och tänker på allt. Tänk vad vi får vara med om. Jag blir ledsen men samtidigt så sjukt stolt över oss. Vi är fan grymma som klarar av allt detta. Elias är den grymmaste av grymmaste. Som idag, som så många gånger förr, väntar avgörande besked och dessutom precis fått reda på något mycket jobbigt har stått i köket i princip hela dagen och bakat julgodis (som han inte ens äter). Och jag är fan inte så pjåkig jag heller som jobbar heltid och drar in det som behövs i detta hushåll just nu eftersom min man är cancersjuk och får minimum summa från försäkringskassan eftersom att det funkar så om man är nystartande egenföretagare som precis är påväg ut i arbetslivet och blir sjuk i cancer. Eeeh, vadå bitter? Haha… Nejdå. VI fixar det här. Hela karusellen. Vi gör det bara. Vi kommer att ha fixat det så bra den dagen vi kommer ur det. Vi är dessutom mitt i denna karusell väldigt lyckliga. Vi är grymma på att stötta varandra. Vi vet inte vad morgondagen kommer med. Men vi lever idag. Vi är fan grymma. Och jag lämnar aldrig aldrig din sida.

Och hela karusellen med att vi skulle få svar igår från onkologen om leverkonferensen igår då. Jo. Jag ringde idag till Radiumhemmet och Es kontaktsjuksköterska. Det visade sig att han inte ens var anmäld till gårdagens konferens utan det är han först nästa vecka, den 23e. Och det här med att läkaren lovade att ringa oss igår angående vad som hade bestämts, nej det hade han glömt, han jobbade inte ens igår. Tji fick vi. Där gick vi och väntade. Menmen… Orkar inte ens blir arg för sådant här längre. Kanske låter man bitter men vi är liksom vana nu. Men jag hatar när patienten (som faktiskt är det viktigaste i det hela) blir lidande. Man får inte kränka patienten. Vi får aldrig glömma patienten. Att gå med ovisshet och oro i en vecka till är inte kul. Men vi ska göra det nu. Och vi tror på bra besked på onsdag. 

Tänker på vår vän A som vi inte har träffat så många gånger men som det känns som vi känner så väl. Hon var bland annat med på vårt bröllop. Tänker så mycket på dig ska du veta.

imageimage

Allt på en och samma gång.

Påväg mot röntgen.
Påväg mot röntgen.

Nu har röntgen gjorts så nu är det återigen denna eviga väntan som vi så mång gånger tidigare upplevt. En säng, en stol, en patientsal, en väntan. En klocka. Ticktackticktack.

När vi gick mot röntgen igenom kulverten så pratade vi om hur stort sjukhuset är. Så mycket folk överallt. Vi springer upp och ner för en massa trappor istället för att ta hissen. Det är som vilken annan dag som helst. Som en frisk dag. Du och jag, precis som vanligt. Att en av oss skulle ha en hemsk fruktansvärd sjukdom finns inte. Trots att vi befinner oss på ett storsjukhus. Kanske är det för att du är så stark. Det syns ju inte. Eller så är det för att vi levt med detta länge nu. Det är vår vardag.

Jag tänker på det ibland när människor runt omkring frågar hur vi har det. Mina ord bubblar upp i mig och jag kan se allt framför mig. Jag är ärlig i mina svar. Säger som det är och låter inget ungå. Frågar man får man veta. Men det är liksom som att det är några andra det handlar om. Som en film jag berättar om. Inga känslor finns med i orden. Det är bara ord. Utan känslor. Jag vet inte varför det blir så. Jag tror man stålsätter sig, en mekanism i hjärnan som gör det hanterbart. Skulle denna mekanism inte finnas skulle det aldrig gå. Det handlar inte om förnekelse, det handlar om överlevnad.

Men ibland kommer dom ju, känslorna. Och då är det så, som klyschan, alla känslor på en och samma gång. Som att sätta på en kran. Efter en sådan rusch av känslor är det svårt att komma tillbaka. Man vill hem, krypa under täcket, stanna där. Kanske är det därför man stålsätter sig. Man måste öppna denna kran ibland. Men kommer känslorna ikapp är det svårt, omöjligt att komma tillbaka.

Utanför strålar solen. Våren är nog här för att stanna nu. Vi tar en dag i taget. Men vi kommer aldrig att ge upp. Och vi kommer aldrig aldrig att tappa hoppet. 

865

Godmorgon.

Godmorgon!

Strålande sol ute. Ledig dag för mig. Denna vecka kommer bli kort men intensviv. Imorgon har vi bland annat möte med Johanna (bröllopskoordinator) och det dekorationsföretag som ska hjälpa till med bröllopet. Det blir kul! Många frågar hur det nu blir med bröllopsplaneringen och bröllopet efter beskedet. Vi fortsätter precis som vanligt. Såklart. Livet pågår fortfarande. Idag mår vi båda bra. Imorgon likaså. I juni har vi ett stundande bröllop, och det ger fortfarande lika mycket positiv energi som förut.

Vi kommer ju däremot inte ifrån att man ibland inte är så stark. Vi kör på och försöker njuta av dagen på mycket som möjligt. Och det tror jag många förstår att vi faktiskt är ganska duktiga på. Men jag sa till Elias häromdagen att det är så svårt. Ibland får man ett lyckorus i sig när man tänker på hur bra vi har det, som liksom har varandra. Men det finns alltid ett tak. Lyckan bubblar upp men tar slut i mitten. Svårt att förklara. Men den där tunga oroskänslan tar över. Hur kunde det bli såhär?

Igår när vi kom hem möttes vi av ett vitt kuvert. Direkt tillbaka till verkligheten. Det var en läkartid till Es onkolog. Tyvärr var det en tid vi inte kan. Vi har sagt till om att vi inte kan det datumet men det måste missats. Men det går säkert bra att ändra. Så det ska ringas om idag också.

Ha en bra dag i vårsolen, det tänker vi ha!

image

Vi ska slåss mot Goliat.

Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar
vad var det vi sa
När vi två tittade ut ifrån berget
vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan
å en dag ska vi härifrån

Vi sa: vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.

Och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliat
så tro på mig för jag vet att
du är modigast.

Laleh – Goliat


Det vi har pratat om efter allt och det vi båda känner är hur tacksamma vi är för Elias onkolog. Jag vet inte riktigt exakt vad det är, men hon får oss lugna. Hon har ett så bra medmänskligt sätt som inger trygghet. Hon är lättsam på ett bra sätt. När hon ringer från skyddat nummer och hjärtat alltid stannar upp är det nu ingen röst som får en att tro att allt är kört, det är ingen allvarlig mörk röst som säger – Jo, hej det är doktor onkolog som ringer. Nu är det en lättsam röst som känns som en kompis. Är det inget otäckt hon ska meddela så säger hon direkt – Jag ska inte berätta något läskigt!

Vi har gjort så att redan från dag 1 då vi fick reda på att Elias hade cancer så är det jag som tagit alla telefonsamtal. Jag är ett kontrollfreak då det gäller allt som har med detta att göra. Det är aldrig något jag har varit förut utan kom då E drabbades. Jag känner mig lugnare då jag har kontroll, över allt praktiskt och allt runtomkring. Så det passar mig bra att ta samtalen. Elias har valt att få vissa besked av mig istället för av sjukvården. Och vill han att jag ska vara hans röst där han inte orkar mitt i all skit så är det det minsta jag kan göra.

image

Idag har vi fått hjälp av min mamma att vårstäda hela lägenheten. Så otroligt uppskattat. Nej, vi tänker inte lägga oss under täcket och ge upp. Livet pågår. Vi vet ingenting om framtiden. Vi vet hur det ser ut innuti E just nu, men framtiden vet vi ingenting om. 

Igår kom Elias syskon över på mat och film. E gjorde världens godaste brownie åt oss. Det första han gjorde när vi kom hem igår var alltså att ställa sig i köket och baka. Vadå fighter!? Han är otrolig. Och likaså blev brownien. Helt otroligt god.

Vi kommer ju bara aldrig att ge oss. Never never never ever. 

image
Fina tulpaner fick vi av Es syskon.
image
Brownie gjord på mörk choklad och valnötter, hallonsås med inslag av apelsin och grädde. Mmmm…

 

MR svar igår. Today is a new day.

image

Godmorgon. Ny dag, nya möjligheter. Gör det bästa du bara kan av varje dag du tillges i livet.

Vi hade svårt att ta vara på dessa känslor igår. Vi åkte iväg till Radiumhemmer med nästan lite pirr i magen. Jag sa till en kollega på dagen att både jag och min sambo har en bra magkänsla inför detta besök. Jag menar vad mer kan visas via en MR efter att CTn visade två abscesser (varbölder) och ”inget annat nytillkommet”. Vi hade ju varit rädda för att cancern eskalerat. Vi hade tänkt det värsta tänkbara. Men efter CT svaret kändes det som vi hade fått halva MR svaret också på något sätt. Vi är inte dumma, men dom hade ju ändå gjort två stycken CT under en vecka. Det kan bara inte vara kaos med MR bilderna. Så vi satt där i väntrummet, kände oss nästan lite glada. Elias gjorde till och med denna hälsning ute i väntrummet.

 

I väntrummet.
I väntrummet.
image
Elias hälsning.

Det känns så sjukt att det just var denna gång vi satt nästan förväntansfulla i väntrummet. När Emma kom (onkologen) så kändes det nog på en gång att det var något. Hon började ställa de här vanliga kontrollfrågorna, vikt, matlust, biverkningar… Sa tillsist att hon inte hade fått CT svaret än. Vi frågade då såklart om MR svaret. Ja… Hennes svar kom som en chock. ”- Jag har tyvärr inga bra besked att ge idag, och jag är så ledsen för det”. Man hade sett att den förändringen på 13 mm var en tumör, man hade även sett fler tumörer. ”- Det har tillkommit fler tumörer nu, är jag rädd”. 

Chock. Tårar. Panik.

Varför… Läkaren går ut en stund. Elias säger ord jag inte vill höra. Vi är för unga för det här. Sånt här ska aldrig hända, men det ska framförallt inte hända nu, livet ligger ju framför oss. Läkaren kommer tillbaka, pratar om Elias infektion som måste fortsätta behandlas med antibiotika intravenöst. Men man vill inte skjuta upp cellgiftsbehandlingen för Elias. Det är för riskabelt. Han kommer alltså få både antibiotika och cellgifter, vilket även det är en risk (för ytterligare infektion). Jag ska fortsätta ge intravenöst hemma. Massa ord, massa planering. Vi lyssnar nog inte. Ord tas inte in. Hur länge, med vad? Kortslutning. Ord som ”-Det kommer aldrig gå att få bort det här” hör vi. Kortslutning igen. Läkaren går ut en stund. Jag och Elias kommer överens om att vi måste veta hur många dom är, hur stora dom är. Vi vet att även fast ovissheten är trygg så är den läskig och där finns risk för överalanlysering. Lika bra att veta, det är en sak vi har lärt oss efter denna tid. Läkaren kommer in och Elias går ut. Hon får säga det till bara mig först. Jag ber om MR-svaret. Sex nya tumörer är det, den största är den som dom sett tidigare, den är nu på 17 mm, de andra tillkomna, där är den största 9 mm. Okej. Små och samlade ligger dom.

Mötet avslutas, vi sätter oss i bilen. Det är tomt. Fuck Cancer.

image